Gudomligt språk! Henschen har beskrivit, på ett både skönlitterärt och självbiografiskt vis, hur kärleksrelationen mellan hennes farbror och hans fru, då två unga, vilsna människor i rika men olyckliga familjer, utvecklas till en katastrof.
Morden talades det aldrig om, trots att Henschen försökte få sin mamma att berätta. Boken är en släktskildring, en väldigt intressant bild av ett otryggt 30-talets Sverige, men det som är mest fascinerande är hennes bild av Sofie, den unga kvinna som valde mannen som hon vid 23 års ålder skulle möta döden tillsammans med. Vad hände mellan dem och vad ledde fram till de berömda Sydowska morden? Lättläst, ändå känns slutet lika abrupt som sättet det unga paret möter döden på. Jag vill inte att den ska ta slut.
Jag skulle velat komma närmare Henschens egna känslor och hur tystnaden påverkat hennes egen uppväxt (även om det inte är det hon valt som bokens centrum). Ibland anar jag en ovilja hos Henschen att se annat än positiva egenskaper hos sin morfar. Sträng, men rättvis, ungefär, och han kunde inte rå för att hans sons liv spårade ur. Enligt boken måste orsaken ha varit drogmissbruk i kombination med psykisk sjukdom (om än en delvis frånvarande fader), men jag kan inte låta bli att undra över vem Hjalmar egentligen var och hur han betedde sig mot sin son. Fanns det fler orsaker till att denne unge man slutligen valde att mördade sin egen far, sin unga hustru och två hushållerskor...?