Den sovjetiska nobelpristagaren Michail Sjolochov skulle snabbt visa sig bli en mycket trevlig litterär bekantskap. Hans novellsamling ”Den azurblå stäppen” hör till författarens tidigare produktion och sägs i förordet ligga till grund för hans omfattande romansvit ”Stilla flyter Don” som slutfördes år 1940 (förövrigt samma år som ett annat ryskt mästerverk nämligen Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”).

”Den azurblå stäppen” innehåller sammanlagt sju mycket starka noveller som på ett eller annat sätt berör revolutionsåren och inbördeskrigets hemskheter och hur de politiska oroligheterna lockade fram det sämsta ur människorna. Berättargreppen varierar högst påtagligt men den gemensamma nämnaren för samtliga noveller är att de utgår från personliga tragedier åsamkade av mänskligt vanvett. Det som slog mig mest med denna novellsamlig var dess påfallande likhet med Michail Bulgakovs ypperliga novellsamling ”Rött och vitt”. Båda samlingarna utgår nämligen från ett landsortsperspektiv och utspelar sig i tiden för det ryska inbördeskriget. Möjligen är Sjolochovs berättelser snäppet starkare, eller åtminstone jämnare, än Bulgakovs. Jag tycker avslutningsvis att språket liksom människoskildringarna påminner mycket om John Steinbecks. En oemotståndlig litterär pärla!

Betyg 4

Smygande men ändå brutala... så skulle jag nog vilja beskriva dessa noveller. Naturens enkelhet, dess värme och dess kyla ställs som kontrast mot krigets onaturlighet och som en röd tråd rinner Don genom alla dessa noveller och ger dem en fuktighet och friskhet som man nästan kan smaka på.

Man blir lugn av Sjolochovs språk och i den tryggheten blir man utsatt för brutala scener av död och svek. Men man får också smaka på vad man skulle kunna rubricera som kärlek över gränser man inte ens viste fans. Mycket av människans natur kommer fram under så extrema förhållanden som ett krig utgör. Och det fina med mänsklig natur är att den varken är helt ond eller helt god, det är det som gör den så spännande och så medryckande.

Jag vet inte om detta är en bok jag kommer att återvända till i mina tankar, men jag vet att det inte var bortkastad tid som jag spenderade tillsammans med den. Den var knivskarp på sina ställen medan den på andra ställen var mjuk som en böljande åker. Får se hur den påverkar mig, skall faktiskt bli spännande…

Betyg 4

Jo, den var mycket bra, sorglig och vacker.

Betyg 4