”Mor gifter sig” hör till en av de stora böckerna inom svensk arbetslitteratur. Men ändå är det inte själva arbetsklasskildringen som jag tänker på i första hand när jag läser boken. Istället är det Moa Martinssons fantastiska sätt att skildra barnets perspektiv på. Huvudpersonen Mia, en flicka på mindre än 10 år, beskriver vad det är hon är med om. Det är barnets naivitet, ambivalens, oförståelse och klarsynthet som träder fram. Och det Mia och hennes mamma är med om drar av lager efter lager av den barnsliga oskulden tills Mia slutligen kläs av denna och blir införstådd med livets svårigheter.
Men det som får Mia att inse livets svårigheter är hennes situation. Hon växer upp under fattiga omständigheter, hennes styvfar super ner alla pengarna och träter ständigt med Mias mamma och bedrar henne, mamman sliter för varenda liten krona och får missfall efter missfall, de flyttar till allt sämre ställen för att kunna sörja för sig, omständigheterna hindrar Mia från att gå i skolan och mitt i allt det där finns Mia som önskar att hon kunde ha det fint vid sig för då skulle andra vilja leka med henne.
”Mor gifter sig” är ett porträtt över ett Sverige innan det blev en välfärdsstat med många skyddsnät. Det närmsta man kom skyddsnät då blev andra människors omtanke och omsorg. Det var en tid då arbetarklassen bokstavligt jobbade ihjäl sig för att kunna överleva. Men ett visst hopp verkar ändå infinna sig när det nya ordet ”strejk” börjar bli aktuellt. Med facit i hand är det fantastiskt hur långt vi har kommit.
Jag tänkte en del på Elsie Johanssons ”Mosippan” läsandes ”Mor gifter sig”. För liksom Nancy i ”Mosippan” kan jag inte annat än tänka mig hur Mia kommer bryta sig loss för att bli sin egen person i kommande delar i denna trilogi.