”Dikter 1945-2002” innehåller allt som allt 202 dikter från den polska nobelpristagerskans Wislawa Szymborskas mångåriga författarskap. De flesta av dikterna är ganska omfångsrika (längre än en sida) men fördenskull inte särskilt snärjiga eller svårbegripliga. Jag tycker istället att Szymborskas poem kännetecknas av en avundsvärd direkthet; budskap som utan onödiga omvägar når fram till läsaren. Innehållsmässigt utgörs denna samlingsvolym av ett rikligt hopkok av uttryckssätt på det sätt att komposition såväl som perspektiv och teman varierar högst betänkligt. Mycket av materialet påminner om det som jag läst av Nelly Sachs även om Szymborskas alster riktar sig till en bredare publik. Trots att jag inte på långa vägar kan kalla mig för lyrikexpert tycker jag mig ändå se en förändring i Szymborskas dikter över tiden. Och en förändring i positiv riktning - de nyare dikterna är nämligen uteslutande fantastiska.

”Allt-
ett uppblåst och oförskämt ord.
Det borde skrivas med citattecken.
Det låtsas att det inget förbigår,
att det samlar, famnar, innehåller, har.
Och ändå är det bara
ett stycke ryckt ur stormen.”

Betyg 4