Hej igen!
I Giftas ingår tolv stycken äktenskapshistorier.
August Strindberg är en person som jag finner mycket facinerande. Har även läst Olof Lagerqrantz bok om Strindberg.Tycket mycket om novellerna i Giftas. Däremot var Röda rummet inget för mig, men det beror nog på att när man inte vet tillräckligt mycket om den tiden och personerna så går man misste om mycket.
Blå tornet som är Strindbergsmuseum i Stockholm var mycket trevligt med kunniga guider.
Strindbergsfejden med Ibsen tyckte jag var intressant.

http://www.strindbergsmuseet.se/index.html

Betyg 5

Mästerligt som vanligt av denne gigant.

Mvh Mats

Betyg 5

"Giftas" är en samling noveller om äktenskap.Olyckliga,lustiga,lyckliga,melankoliska och komiska.Om vådan att inte följa sina naturliga drifter såväl som vådan av att vara slav under dem.På sin tid väckte de indignation och uppståndelse för sina sexuella anspelningar,någon som knappast chockar en nutida läsare.I någon gör äktenskapet båda olyckliga,i någon annan är det räddningen.Men för att det ska vara lyckligt krävs att paret passar ihop och inte väljer att hålla ihop för att samhället och konventionen kräver det.
Av någon anledning,högst troligt på grund av hans olyckliga äktenskap med Siri von Essen,så blev Strindberg känd som kvinnohatare.Något utstuderat sådant som stör läsupplevelsen nämnvärt finner jag inte,trots att kvinnoförakt generellt stör mig å det grövsta.Kanske beror det på att det kvinnoförakt han slutligen uttrycker är så färgat av något personligt att det blir svårt att se det som något ideologiskt.

Fast nog hårdnar tonen en aning under bokens gång.De kvinnor han föraktfullt beskriver i andra delens inledning är de flesta karikatyrer av högborgerliga kvinnor som förlöses av barnmorskor,överlåter amningen på ammor,låter guvernanter uppfostra,männen försörja och så vidare.Själva latar de sig...och har inte mycket gemensamt med de flesta andra kvinnor under historien.
Men låt föralldel inte det störa läsupplevelsen i sig!

Betyg 5

Giftas är en novellsamling som behandlar temat äktenskapet och förhållandet mellan män och kvinnor. Den är skriven som en polemik på Henrik Ibsens Et dukkehem som beskriver en kvinna, Nora, som känner sig uttråkad och förtryckt av det borgerliga äktenskapet där mannen förslavar kvinnan. Strindberg menar å sin sida att motsatsen råder. Det är ju mannen som arbetar för att dra in pengar till hushållet och det är kvinnan som i regel förvaltar pengarna i de övre klasserna. Det betyder ju att det är mannen som arbetar för kvinnan, alltså är mannen förslavad.

Dessutom är den gifta kvinnan mindre ärlig än den prostituerade kvinnan som står för att hon tar betalt för samlag. Många kvinnor har gift sig och gör det fortfarande för pengarna eller statusen. Statistiken visar tydligt att kvinnor fortfarande väljer män som är högre upp på karriärsstegen och därmed tjänar mer, och det gäller oavsett kvinnans position. Det betyder att den gifta kvinnan säljer sig på ackord till skillnad från den prostituerade som säljer sig per timme eller per gång.

En extrem tolkning kan tyckas, men det är en bra balans till allt feministiskt snack om att mannen förtrycker kvinnan i äktenskapet. Det går med logik och observationer att komma fram till rena raka motsatsen. Och ska jag välja någon av dessa två versioner av äktenskapsbeskrivningen så blir det Strindbergs.

Men samtidigt är Giftas mer mångfacetterad och djup än så. Den beskriver olika äktenskapsöden, från att parterna träffas tills de bygger ett gemensamt bo tillsammans. I vissa noveller är det kvinnan som är elak mot mannen, eller bara oförståndig, och i andra noveller är det mannen som intar den rollen. För Strindberg är äktenskapet en institution som låser in människor i olika roller och funktioner som under tiden maler ned kärleken via en maktkamp mellan könen. I sin värsta form innebär det att parterna ständigt konkurrerar med varandra om att vara den högste, och i det äktenskapet kan bara mannen vara lycklig om kvinnan är olycklig och kvinnan kan bara vara lycklig om mannen är olycklig.

Särskilt gäller det de äktenskap, som i Giftas, ingås av filosofiska, rationella och andliga själ där föreningen mellan män och kvinnor handlar om en djupare, mer platonsk kärlek, än om den ytliga och kroppsliga kärleken. Ingen av försöken till själarnas förening lyckades i novellsamlingen. De förhållanden som kom närmast den äktenskapliga lyckan var de äktenskap som byggde på både kropparnas och själarnas samhörighet, men även där uppstod problem och en avslocknad gnista. I några noveller blev äktenskapet en räddning, men då beskrivs alltså det mest lyckade äktenskapet bara som något som är bättre än alternativet.

Strindberg målar i Giftas upp en mycket pessimistisk bild av äktenskapet samt förhållandet mellan män och kvinnor. Hans tes verkar vara, om man får tro hans förord, att relationerna mellan män och kvinnor har förpestats av de blåstrumpor som underblåser hatet mellan könen. I stället för samarbete och ständiga förbättringar för båda parter ägnar sig kvinnosakskvinnan åt att skylla alla fel på mannen. Och precis som i tidigare böcker förklarar Strindberg att dessa anklagelser mot mannen är enormt orättvisa.

Det finns också en tydlig socialistisk ansats och perspektiv på novellerna där han pekar ut kyrkan, skolan och borgerligheten som aktörer för att undertrycka underklassen till överklassens fördel. Socialist eller ej, men hans försvar för meritokrati går inte att ta miste på, de som är mest kunniga, kompetenta och ambitiösa ska vara elit i samhället, inte grupper som fått sina privilegier i arv såsom konungen och hans familj. Mest bitsk är nog Strindberg mot de högborgerliga kvinnor som lämnade över hushållsbestyren åt pigor och köksor, överlät amningen åt ammor, överlämnade utbildningen till guvernanter och som lät mannen stå för kostnaderna via arbete medan hon själv bara ägnade dagarna åt att lata sig. I de noveller där kvinnorna befann sig i arbetarklassen var tonen mycket blidare, och emellanåt kärleksfull och sympatisk.

Om man ska sammanfatta budskapet i Giftas så är det varken synd om män eller kvinnor, alternativt är det lika synd om män eller kvinnor. Det kan lätt glömmas bort vid läsningen eftersom boken är skriven i polemik mot de som anklagar män för att vara orättvisa mot kvinnor.

Så till den fråga som är omöjligt att förbigå när August Strindberg behandlas. Var han en kvinnohatare? Av de böcker jag har läst kan jag ännu inte finna några bevis för den tesen. Visst har kvinnor beskrivits som nedriga, elaka, oförnuftiga osv. men det har även män blivit beskrivna som. De som har fått för sig att Strindberg är kvinnohatare verkar läsa mycket selektivt. De läser ett stycke där kvinnan attackeras, och sedan ignorerar de fortsättningen där attacken mot kvinnan balanseras upp. En sådan läsning av en mästare är inte värdig någon som strävar efter att vara intellektuellt hederlig.

Så för att avsluta den här recensionen kommer jag att citera några rader för att bevisa min tes.

I novellen ”Tvekamp” beskrivs kvinnor till en början som elaka och sadistiska parasiter och utsugare:

”De råkades på en brunnsbal. Han hade kommit sent, och inga damer funnos kvar åt honom. De unga flickorna svarade sina glada triumferande nej, när han kom fram för att bjuda upp, och de viftade med sina program mot honom som om de viftar bort en närgången fluga.”

När mannen som är en ung advokat gett upp och gått ut på verandan för att röka stöter han på en ung kvinna. Båda förklarar sitt utanförskap med att de är fula.

Sedan fortsätter Strindberg på det påbörjade spåret genom att förklara kvinnors darwinistiska urval av män via den manliga huvudpersonen:

”Och ingen vill ha mig heller, sade han. Men löjtnanterna har ju rätt. I det naturliga urvalet ha ju de starkare och de grannare rätt. Se på deras skuldror och epåletter…”

Stannar man läsningen här är det ju ganska svårt att dra någon annan slutsats än att författaren är bitter och hatisk mot kvinnor. Kvinnor beskrivs som så sadistiska att de njuter av att nobba en man. Vidare beskrivs kvinnan som en ytlig varelse som enbart går efter utseende och yttre attribut såsom status.

Men läser man vidare följer detta:

”- Har ni känt Er utpekad, utkastad av ödet, har ni känt vad det vill säga att alltid vara den sista? återtog han med värme.
- Om jag har känt det? Men det är icke alltid de yttersta som bli de sista vid tillfällen sådana som dessa, tillade hon med eftertryck. Det finns egenskaper andra än skönhet, som ha värde i livet.
- Vilka egenskaper sätter ni då högst hos en man?
- Godhet, svarade hon bestämt. Ty den egenskapen är så sällsynt hos en man.
- Godhet och svaghet bruka ju gå tillsammans, och kvinnan brukar ju älska styrkan.
- Vilka kvinnor? Den råa styrkan har haft sin tid, och vi som kommit framåt i civilisation, vi skulle väl ha bättre förstånd att vi icke satte muskelstyrkan och råheten högre än det goda hjärtat.
- Vi skulle! Ja, och ändå! Se på uppträdet därinne!”

(sid. 259-260)

Efter dessa citat är det svårt att hålla sig kvar vid sin första tolkning av Strindberg. Eller hur? Här får en kvinna klart och tydligt tala emot den tidigare beskrivningen av kvinnan och dessutom ge en pik mot mannen (ovanligt med män som är goda). Och det finns massor med liknande exempel som dessa i hela novellsamlingen.

Att läsa mångfacetterade författare som Strindberg är mer krävande än att ägna sig åt strömlinjeformade ideologiproduktioner. Något Strindberghatande feminister borde fundera på.

Strindberg, August: Giftas I och II, Bonniers förlag, 1957

Betyg 5