Hugo Claus brukar av litteraturkännare och diverse proffstyckare nämnas som en av de hetaste pretendenterna till nobelpriset i litteratur. Av den anledningen har jag länge varit nyfiken på att veta vad hans författarskap har att erbjuda. Då denna nyfikenhet per automatik hänger samman med förväntningarna kan jag inte frånkänna mig det faktum att förväntningarna på den här boken var ganska högt uppskruvade.

Romanen ifråga, ”Skam” från år 1972, utspelar sig på en fattig karibisk ö som styrs av hårdnackad militärjunta. Till denna mindre angenäma plats har ett belgiskt TV-team kommit för att spela in en film om Jesu Golgatavandring. Handlingen kretsar främst kring hur de manliga medlemmarna i teamet bildligt talat parasiterar och våldsgästar på den undergivna lokalbefolkningen; med våldsamma fester och sexuella eskapader med öns unga kvinnor. Då en av dessa kvinnor, Sonja, hittas bestialiskt mördad på en strand kommer misstankarna snabbt att riktas mot utbölingarna från Europa vars oro och vanmakt stegras i den olidliga karibiska hettan…

Jag tycker att Claus lyckas förträffligt med frammana en närmast KLAUStrofobisk (där fick jag till det!) atmosfär som ligger mardrömmen nära tillhands. Genom att på ett tidigt stadium, och helt oförhappandes, smyga in meningar som förklaras först mot slutet av boken skapar författaren även en mycket suggestiv berättarstil som jag aldrig tidigare stött på. I likhet med många andra stora europeiska författare beskriver Claus européns komplicerade förhållningssätt till andra kulturer och människor. Eller med andra ord: Med vilken enkelhet européerna helt kan degenerera sig när hemmakontinenten väl lämnats. Jag blev mycket illa berörd av den här boken och det var framförallt de underförstådda budskapen (som växte fram först efterhand) som åstadkom denna känsla. En stark roman som inte borde lämna någon oberörd.

Betyg 4