"John Lemprière ser sin far slitas sönder av ett koppel rasande jakthundar och flyr förfärad in i skrivandet av ett lexikon över den klassiska mytologins gestalter. Men det ger honom inte den ro han söker och i stället går han igenom faderns efterlämnade papper. Han kommer en gåtfull sammansvärjning på spåren som har sitt ursprung i bildandet av Ostindiska kompaniet nästan två hundra år tidigare och som sträcker sig in i hans egen tid" Till på köpet bevittnar John en serie häpnadsväckande dödsfall vilka tycks intimt förbundna med de klassiska myterna i hans lexikon.
Utdrag ur boken:
"Nu mimar Näven en båt medan Warburton-Burleigh tycks svinga sig över den och dräpa varelser på ett obestämt men övertygande sätt. Lemprière bestämmer sig för att försöka ljuga.
"Hennes ögon är... hennes ögon, hon har underbara ögon", hasplar han ur sig. Några få åskådare nickar gillande åt varandra, det här är förvisso osant.
"Underbara ögon, och ett generöst hjärta", fortsätter han. "Ett hjärta fullt av mjölk, den mänskliga godhetens mjölk!"
Nu ligger Warburton-Burleigh i en alligators dödskamp, vrider och kastar sig och mumlar habibi i valstakt, medan Näven mimar folkmordet på titanerna, inte en utan hundratals dråsar i golvet med fingrar stora som Chesilreveln.
"Hon älskar er, det är åtminstone sant", ljuger Lemprière, och när han kastar en blick på Kärringen för att få ny, nåja, något slags inspiration, syns nu en svag skiftning i hennes anletsdrag som kanske uttrycker: Ja, det är sant; han narras inte. Det här kan inte stämma men... Han fortsätter med en fantasi om hennes runda kind, något om vibrerande låga violintoner som försätter luften i dallring (en aning överlastat? funderar Svinklubben) och ser återigen bort på henne. Nej, det här kan inte stämma. Mitt för ögonen på honom pågår svagt men omisskännligt en otvetydig omvandling av Kärringen. Noga uttryckt försiggår en förändring av formen på hennes kind, inget rum för tvivel. Värre är, eller bättre, att formen har en påtaglig violinaktig karaktär. Visserligen framför paret Näven och Warburton-Burleigh med bindel för ögonen en samordnad mim av Lissabons jordbävning, men kan det tävla med en äkta, må vara obetydlig, metamorfos? Lemprière ser sig omkring efter bifall, häpnad, rent av en gnutta bestört respekt. Men Svinklubben är strängt upptagen med att ta ställning till jordbävningen: "Är det där hamnen som torrläggs?" "Alhambra, kanske" och "Vad nu då?" är slumpvis valda exempel på reaktionerna. Endast Septimus ser på honom. Kan allihop vara blinda?"