Frustrerande mycket igenkänning när det kommer till svårigheterna i att leva i kärlek. Välskrivet, med bra flyt och massor av svart humor & humör. En sträckläsningsbok helt klart!

Betyg 5

Ett diskussionsinlägg. Vardagsgrå. Martina är absolut inte typisk för tiden. Det är inte lätt att vara den intellektuella typen. Ämnet lite överspelat för min del.

Betyg 3

När "Maken" kom ut 1976 var det en fullständigt unik bok, det fanns inget som ens var i närheten. Alla andra generationsromaner var typ Ulf Lundells "Jack", utagerande personer som gjorde "uppror" mot något, oklart vad. De var uppbyggda runt droger, småkriminalitet, utnyttjande, häftiga känsloutspel och yttre dramatik, alltså supertråkigt. Men äntligen äntligen kom en bok om vanliga välartade ungdomar där en snäll kille som jag kunde känna igen mig. Bägge är väldigt coola, har distans, och Martinas självironi och analyserande är helt fantastiskt. Språket är outstanding och hon är rolig också även om det oftast är galghumor. Aldrig har väl en ung tjejs tveksamhet inför kärleken och tvåsamheten beskrivits så bra. Hon vet att hon gör Gustav illa men vill inte mista honom heller samtidigt som hon vaktar sitt oberoende med svärd.... Det är en brytningstid, feminism och jämställdhet är på gång men ännu härskar konventionerna och Martina slits mellan det gamla och nya.

Ingen bok har betytt mer för mig än Maken. Jag hade läst G-B S andra böcker och kände starkt för hennes alter ego Saga Sandler som en själsfrände. Jag tyckte jag var ensam i hela världen, ingen flickvän, knappt inga vänner, jag var en deppad outsider. Så kom Maken och plötsligt fanns det någon som förstod, som tänkte likadant, ifrågasatte, tvekade, hade distans och självironi. Och det var en kvinna som skrivit detta! Plötsligt insåg jag att tjejer inte var ouppnåeliga varelser från en annan planet utan vanliga människor som jag. Och då det bevisligen fanns en som tänkte och kände, Gun-Britt, så måste det finnas fler, någon för mig också. Det låter pretentiöst att kalla en bok för en vändpunkt i livet, men lite var det så, faktiskt.

Någon beskrev Martina och Gustaf som två magneter med samma laddning, så fort någon närmar sig drar den andre sig tillbaka. Martina tycker mycket om Gustaf men är kär i kärleken. Hon vill ha kravlös passion, en man i byrån som hon kan träffa när hon vill men ändå ha sin frihet kvar. Hon ser kvinnofällan innan begreppet ens var uppfunnet, känner sig snärjd men behöver närheten. Gustaf är upp över öronen i Martina och ser förlovning, giftermål och villa, vovve och Volvo som det självklara målet. G-B vänder på könsrollerna, här är mannen den konventionelle trygghetssökaren och kvinnan den som inte vill binda sig, "vi har det väl bra som det är". Men Martina "saknar kon när båset är tomt", hon ryggar när Gustav vill legalisera förhållandet men när han söker sig bort är hon genast efter och lockar igen... Inte snällt men ack så mänskligt. Men på slutet får hon sitt "straff ".
Hon kallar boken "en förhållanderoman" på försättsbladet, mycket klokt då Martina inte älskar Gustav. På sätt och vis är berättelsen djupt sorglig, två personer som tycker så mycket om varann men inte kan leva tillsammans.

Ett intressant tidstecken är hur toleranta och öppna de försöker vara mot varann. De berättat om nya partners och Martina träffar t o m Eva och hon och Gustav övernattar i hennes lägenhet på Gotland. De känner väl till tidsandans krav på fri kärlek och generositet men under ytan härjar den gamla vanliga svartsjukan.
Martina kan inte tända sexuellt på den snälle Gustav utan hittar passionen hos den självupptagne Aron. Vad tycker ni om den kvinnobilden, det som man idag kallar kompisfällan? Snälla killar är bra att umgås med som vänner men när det kommer till sex är det skitstövlarna som gäller. Och Martina är så medveten om det, när hon är tillsammans med sin älskade Aron en hel helg i Göteborg känner hon sig genast utanför och billig och längtar hem. "Bruden är ett prassel" läser hon i ögonen på Arons vänner.

Maken har beskrivits som en feministisk roman, men åter var G-B S långt före sin tid. 70-talets feminism var den oförsonliga och radikala, döda alla män, ta makten, kämpa och gör uppror. Men boken handlar helt om vardagsfeminismen, konflikterna mellan familj och karriär, oberoende och tvåsamhet, barn och frihet, konventioner och förändring. Mannen är en samarbetspartner, inte en fiende, och offer för samma konflikter. Alltså något som inte fanns i rödstrumpornas sinnevärld. När G-B S dessutom är ofin nog att kritisera vänsterrörelsen inifrån förstår man att ovationerna från de tongivande på den tiden var måttliga. Men alla vi andra älskade den och verkligheten kom snart i kapp...

Betyg 5

Egentligen är det här en mycket bra klassisk relationsroman som är mycket välskriven och engagerande. Med mycket nostalgikänslor kring. Och jag finner både Martina och Gustav som mycket fascinerande och komplexa karaktärer att följa.
Men, den är alldeles för lång. Hade Sundström kapat 140 sidor så den hamnat runt 400 sidor istället för drygt 540 sidor så hade det här varit en fullpoängare för mig. Men nu dras betyget ner då det blir väldigt långrandigt i mitten.
Slutbetyg, en stark 3:a!

Betyg 3