Marie är femton år och slår av sin lärares lillfinger med en skiftnyckel. Hon placeras på Solhöjden som är ett behandlingshem, kombinerat med skola för ungdomar med anpassnings svårigheter. Alla som försöker komma Marie inpå livet möts av ilska. "Varför är du så arg, Marie?", är den stående frågan. Ingen vågar ta reda på varför Marie verkligen är arg. Och hon har orsak.
Mats Wahl torde vara en av Sveriges mest lästa ungdomsförfattare. Han skriver rättframt och nästan otåligt om ungdomar som inte passar in i samhället och som blivit illa behandlade. Till skillnad mot Peter Pohl är hans böcker sällan moraliserande. Han låter läsaren själv dra slutsatser om konsekvenserna av föräldrarnas uppfostran, skolans rättrådighet och medias snävt tillskurna verklighet (som sällan passar någon annan än de mycket rika, mycket smala och mycket lyckliga - finns dom?). I denna roman möter vi alltså Marie som växt upp med sin mamma och sin låtsaspappa Torsten. Redan tidigt i berättelsen låter Wahl oss ana det kluvna förhållandet mellan Marie och Torsten. Torsten har fungerat som Maries pappa, men pedofileriet är aldrig särskilt avlägset. Maries mamma struntar helt i detta faktum och ställer sig ständigt bakom sin partner. Marie slits mellan kärleken till den Torsten som tog hand om henne när hon var liten, och den Torsten hon känner idag. Mycket i berättelsen handlar om föräldraskap, kärlek och att känna sig främmande för omgivningen. Paralellt med historien om Marie möter vi hennes bästa vän Katrin som verkar haft en mycket stabil uppväxt, men ändå drivs av en längtan efter något annat. När berättelserna vävs ihop får man en dubbel bild av Marie, hennes kontakt med modern och varför hon hamnat så fel i livet.
"Lilla Marie" liknar Mats Wahls övriga böcker då den handlar om kriminalitet, sexuellt utnyttjande och våld. Jag kan inte riktigt känna igen mig i beskrivningen av den 15 åriga Marie. Detta gör att jag har svårt att ta till mig berättelsen. Jag är övertygad om att det finns många "Marie" i Stockholms stad, men det känns mig ändå avlägset. Wahl skriver om ytterligheter. Det är iallafall så jag upplever det.