Det här är nog en av de bästa böcker jag läst hittills i mitt liv. Den fängslade mig från första stund och det hölls vid liv till sista bladet. Det är framför allt en karaktärsdriven roman, en historia om kampen mellan man och kvinna, mellan kärlek och hat och makt och rang.
Författarinnan bjuder in sina läsare på det viset att hon pratar direkt till mig, t.ex. ”kära lyssnare”, ungefär som man gör när man skriver dagbok. Charlotte Brontë använder sig av ett underbart språk fyllt av känslor som är en lisa för själen att läsa. Man får verkligen en bra beskrivning av alla karaktärer utan att det blir för mycket, likaså av omgivningar och miljöer, ja allt blir intressant som hon framställer. Hon skildrar en värld sedd genom hennes egna ögon.
Den föräldralöse Jane Eyre får på nåder växa upp hos sin faster som lovat sin man på hans dödsbädd att ta hand om hans systerdotter. Men Jane blir aldrig avhållen av sina släktingar, hon är ett egensinnigt och rebelliskt barn och till slut blir hon bortskickad till en hård och kall skola. Även om miljön är kall så finns det undantag i form av vissa varma människor och en av dem är Helen Burns som kom att bli Janes bästa vän. Helen är Janes raka motsats, där Jane reagerar med ilska visar Helen underkastelse. Tyvärr dör hon i tbc som många andra på skolan. Jane klarar sig dock och växer upp till en stark, självständig, intelligent tänkande människa med hög moral. Med andra ord hon är kapabel!
Jane fortsätter efter sin egen skolgång att jobba på skolan som lärarinna, men hon känner en rotlöshet och vill vidare i livet, så hon annonserar om plats som guvernant och får svar. Så bär det i väg till Thornfield Hall, ett gods på den engelska landsbygden där hon blir lärarinna till en liten flicka vid namn Adele. Här möter hon också sin frände, sin kärlek. Men det första mötet med honom är allt annat än angenämt. Mr Rochester är en storväxt bitsk man som vid första mötet får lov att stötta sig på den späda men munhuggande Jane efter att han ramlat av sin häst.
Det blir många möten dem emellan, ”hon den rena, han den syndiga belevade”. Ett utdrag ur boken beskriver författarens tankar om deras möten: "Jane kände sig bekväm när hon möttes med tvärt och lynnigt bemötande från sin husbonde Mr Rochester för då behövde hon inte återgälda med grace och elegans hans lynniga och tvära uppträdande ställde inga krav på henne".
Det händer mystiska och skrämmande saker på Thornfield som till slut får sin förklaring, men Jane lever länge i ovisshet. Hennes dagar tillbringas med att undervisa Adele och de har fäst sig vid varandra. Jane ser också fram mot mötena med sin husbonde och hon börjar mot sin vilja få förhoppningar och blir väldigt svartsjuk när hon tror att Mr Rochester ska gifta sig med den vackra Miss Ingram. Men till Janes förvåning så friar Mr Rochester till henne och hon tackar ja och det blir bröllop med förhinder kan man säga.
Bröllopet blir stoppat. Jane känner att hon inte kan stanna kvar för hennes moral och stolthet är för hög att leva som Edwards älskarinna, som han föreslår henne när han förstår att de inte kan gifta sig. Hon flyr hals över huvud tidigt på morgonen för att inte hennes älskade ska kunna stoppa henne, och åker så långt hon kommer på hennes 20 shillings och sedan går hon till fots. Det är besvärligt för henne för hon svälter och sover ute på de kalla hedarna, men till slut blir hon omhändertagen av en bror och två systrar som bor i en liten stuga. Det är snälla människor som månar om Jane och här får hon i St John möta en motsats till Rochester, för han är en asketens man. Men hon känner att St Johns gillande och beröm får henne att känna sig berövad sin inre frihet. Jane skapar sig nu ett nytt liv och börjar arbeta som byskolelärarinna, men hon är inte tillfreds. Dels funderar hon över hur det gått för Edward och dels känner hon att hon är ämnad för något mer än att jobba som lärarinna. Hon får ännu ett äktenskapserbjudande men det är inte byggt på kärlek utan mer praktiskt och hon är nästan på väg att acceptera när hon hör en röst!
Hon flyr än en gång halsöverhuvud och denna gång får hon se något hon inte i sin fantasi kunnat föreställa sig, en bruten man.
Allt det här kan tyckas väldigt banalt och det hade kunnat vara en kärlekssaga i mängden, men Brontës sätt att berätta den gör den unik, hennes språk och hennes känsla gör att man känner att hon berättar den med själen. Dialogerna är bokens höjdpunkt och munhuggeriet mellan Jane och Edward är ett nöje att läsa för de utmanar varandra hela tiden. Det är en psykologisk kamp där han är sträng och hon är smart och de leker med varandra.
Jane försöker kämpa emot sin dragningskraft till sin husbonde, men förgäves: "Jag hade inte velat älska honom. Läsaren vet att jag kämpat hårt för att ur min själ avlägsna de kärlekens frön som jag där upptäckt. Och nu, så fort jag får se honom igen, så vakna de av sig själva till liv igen, fulla av ny livskraft. Han tvang mig att älska honom utan att ens se på mig".
Charlotte beskriver Jane som en oansenlig kvinna till utseendet, men med en stark och intressant karaktär, och lika är det med Mr Rochester. Även om han kan vara väldigt oborstad så har han ett djup och han ser även djupet hos Jane och fastnar för det. Det gör det hela så skönt att läsa att utseendet inte är prioriterat, utan själen. Samtidigt så beskriver författarinnan de vackra kvinnorna i berättelsen med klara ögon och hon föraktar inte det sköna, det är bara så att Jane inte är en av dem.
När Charlotte Brontë skrev denna roman 1847 så gjorde hon det i raseri efter att hennes första roman ”The Professor” blivit refuserad, i den försökte hon skildra verkligheten om arbetets villkor. Då det inte gick hem så bestämde hon sig istället för att skriva något som folket ville ha och hon lyckades bra för romanen om Jane Eyre blev hyllad och är nu en klassiker och än i dag en väldigt popular och omtyckt bok. Jane Eyre är en överlevare, i dagens mått ett maskrosbarn, man kan fundera över vad det är som gör att vissa människor klarar mer än andra trots att de har haft dåliga förutsättningar. Jane blir aldrig heller bitter, hon blir förbannad och sedan går hon vidare, i hennes lilla väsen ryms så mycket kraft och mod.
Mitt exemplar är tryckt av A/B Gustaf Lindströms Boktryckeri 1943, översatt av Ingegärd von Tell. Den är försedd med ett företal av Charlotte Brontë eller Currer Bell som hon använde som pseudonym eftersom det inte hörde till normen att kvinnor gav ut böcker. Charlotte riktar sin tacksamhet till publiken som haft överseende att lyssna till hennes enkla berättelse. Till pressen för att de öppnat vägen framåt för en ännu ej erkänd förmåga och till hennes förläggare som gett henne stöd. Med orden: ”Mina herrar jag tackar er av hjärtat”. Hon dedicerade denna andra upplaga till William Tackeray som då inte kunde hålla hemligheten utan röjde hennes identitet.
Då jag läste detta gamla exemplar med översättning av Ingeärd von Tell så har jag fått behålla det gamla språket som jag känner en stor beundran för. Det är så vackra formuleringar så bara det är en njutning.
Skulle jag bara få läsa en bok i mitt liv så skulle det vara Jane Eyre.