Att lista de hundra roligaste ögonblicken i Sveriges historia är givetvis en uppgift som förpliktigar. För hur ska man gå tillväga för att med bibehållen självrespekt välja ut dessa ögonblick? Frågan ställs särskilt på sin spets då författarna inte har upplevt tillnärmelsevis en bråkdel av alla de roligheter som svenskarna genom tiderna upplevt. Med tanke på författarnas relativt ringa ålder är det därför inte alls konstigt, snarare helt naturligt, att de senaste tjugo årens ”lustigheter” är kraftigt överrepresenterade i deras 100-i-topp-lista. Av detta följer även att urvalet är helt och hållet subjektivt. Hade man till exempel låtit 100 slumpvist utvalda personer lista de hundra roligaste (offentliga) händelserna tror jag att endast ett fåtal av Hammars och Wikingssons ögonblick funnits med på en sådan lista.
Hursomhelst, de olika roligheterna är beskrivna med vassa pennor och med en beskuggande raljant ton som i fråga om pikanta poänger effektivt understödjer blottläggandet av diverse offentliga personers mediala klavertramp. Jag tycker också att författarna via sin genomgång samt upplägg, på ett smart sätt, givit sig själva chansen att briljera med sin allmänbildning.
Vid en första blick kan man fortsättningsvis förleda sig att tro att författarna helt sonika ängar sig åt att göra sig lustiga på andras bekostnad. Så är dock inte fallet. Många gånger försöker Hammar och Wikingsson istället finna de bakomliggande förklaringarna till händelser som vid en första anblick kan verka urbota dumma och dråpliga (exempelvis levererar författarna en rimlig förklaring till varför kungen råkade uttrycka sin numera klassiska groda ”kära Örebroare”). Min största invändning mot boken har att göra med listans längd. Mer konkret - Alla de hundra ögonblicken är inte så värst roliga. Jag tycker gott att författarna, med fördel, kunnat halvera sin lista för att därigenom höja bokens kvalitet dvs. kvalitet före kvantitet. ”100 höjdare” är enligt mitt tycke en bok som lämpar sig utmärkt som bladvändare på toaletten (och inte i bemärkelsen att boken representerar ”skitlitteraturen”). Möjligen påverkas min betygsättning av det faktum att jag börjar bli alvarligt less på den allmänt utbredda listmanin som råder i mediavärlden.