"Farfar var rasbiolog" är Eva F. Dahlgrens angelägna uppgörelse med sin farfar som släkten länge valde att idealisera som den stora forskaren, professorn och botanikern. Farfadern jobbade med växtförädling men var också rasbiolog och önskade förädla människosläktet för att skapa en ren människoras. Dahlgren försöker få grepp om tidsandan och hur mycket den kan tänkas ha påverkat farfaderns åsikter och hans syn på sin familj. Hon frågar sig hur en rasbiolog som pläderade äktenskap mellan nordiska människor, kunde gifta sig med en liten sydeuropeisk fransyska som blott var 147 cm lång. Hon försöker också röna ut hur äktenskapet egentligen var och hur barnen påverkades av att ständigt jämföras med "bättre" människor. Farfaderns tidiga förälskelse i en kvinna han inte kunde få dominerar äktenskapet och gör att det är svårt att förstå och acceptera den paradoxala människan som K V Ossian Dahlgren tycks ha varit. Genom brev, dagboksanteckningar och samtal med övriga familjen växer en insikt i hur svårtillgänglig farfadern egentligen var. Man får som läsare ett porträtt också av dåtidens värderingar om kvinnans plats i äktenskapet.

Den röda tråden som löper genom berättelsen är dock, "vem har rätt att födas" och efter ett spännande porträtt av sin farfar tar sig Dahlgren an dagens gentekniska problem och de moraliska frågor som hänger så tätt samman med dessa. Hon frågar sig om de rasbiologiska forskarna egentligen bara bytt namn och fortsatt det arbete som hennes farfar var en del av. Insikten av hur lätt vi vänjer oss vid de forskningsresultat och konsekvenserna av dem drabbar läsaren med kraft. Idag närmar sig gentekniken en genombrottspunkt. Snart kan föräldrar välja bort de gener som leder till svåra sjukdomar och handikapp. De kan välja att abortera foster som bär på gener med ärftliga sjukdomar. Frågan är alltså, liksom den var under den nazistiska tidsåldern; vem har rätt att avgöra vilken människa som ska få leva?

"Farfar var rasbiolog" är en oerhört spännande berättelse. Jag känner med Evas farmor och hennes barn. Jag blir arg ömsom ledsen över hur Ossian behandlar sin ungdomskärlek Ellen till skillnad mot sin hustru. Det är omöjligt att INTE bli engagerad i kärlekshistorien. Den senare biten av boken där dagens genetiska och moraliska problem diskuteras, gör att romanen får ett enormt djup. Denna bok lämnar läsaren med många frågor och nya tankeställningar.

Betyg 5