I den jugoslaviske nobelpristagarens Ivo Andric roman ”Helvetets förgård” berättas historien om hur den nyss bortgångne munken Broder Petars upplevde sin korta tid i fångenskap i lägret ”helvetets förgård” (beläget i Konstantinopel). Det läger som beskrivs var en sorts vistelseplats eller fängelse, en muromgärdad och torftig karantän som inrymmande allsköns löst folk – hela garnityret av förbrytare alltifrån ficktjuvar och bedragare till råa mördare. I Petars målande återberättelse (!) blir lägret med alla dess bisarra invånare levandegjort på ett högst uttrycksfullt och ibland otäckt sätt.

Petars rumskamrat, den tystlåtne och hemlighetsfulle turken Djamil, tar efterhand allt större plats och blir också vad det lider bokens egentliga förgrundsfigur. Denne är av förnäm härkomst men har efter en serie olyckliga tillfälligheter förläst sig, fångats av, och kommit att identifiera sig med sultansonen Dechem: en man som fick framleva sina dagar i förgylld exil, en fånge som hänsynslöst utnyttjades av kejsare och påvar, en tillvarons olyckskorp. I fångenskapen i helvetets förgård bryts Djamil ner och hans förnuft löses upp då han på fullt allvar tror sig vara sultansonen.

Berättelsen är intressant såtillvida att den nästan fullständigt saknar tidsmässiga referenspunkter. Hade det inte varit för att staden Istanbul benämns med sitt gamla namn, Konstantinopel, hade det faktiskt varit helt omöjligt att tidsbestämma handlingen – berättelsen skulle kunna utspela sig alltifrån tiden för Jesu födelse fram till idag. Boken styrka ligger annars i Andric trollbindande berättarförmåga, språket (med de långa meningarna) såväl som det tillbakalutade tempot känns angenämt och stilfullt. Temat påminner fortsättningsvis om det som står att finna i exempelvis Eyvind Johnsons historiska romaner, och det borgar för en viss kvalitet. Problemet är bara det att berättelsen känns ganska linjemässig och ordinär; införlivandet av en historisk bihandling i ramhandlingen är ingen nyhet i sig och då beskrivningarna i övrigt följer gängse mallar hamnar tyvärr ”Helvetets förgård” i kategorin ”böcker som är trevliga att läsa men som därefter förpassas till glömskans domäner”.

Betyg 3