Världen står inför en kris, i Vatikanstaten har påven avlidit (mördats ska det visa sig) och den konklav som ska välja ny dito har via en fräck kidnappning berövats sina fyra tyngsta kardinaler. Vad värre är, i spetsen för denna gigantiska komplott står Vatikanens uråldriga trätobroder Illuminati, en organisation som genom ett bestialiskt mord på en Italiensk vetenskapsman kommit i besittning av antimateria – ett ämne starkt nog att förinta hela påvedömet. Klockan är satt i tickning, och om tjugofyra timmar smäller det! Vad göra i en sådan krissituation? Av alla upptänkliga alternativ väljs ett av de mer osannolika - en atletisk amerikansk Harvardprofessor (i religiös symbolik) tillkallas, och förs nattetid över Atlanten i en glänsande luftfarkost direkt hämtad från en Star Wars-film. Att välja en Europeisk expert är naturligtvis helt uteslutet… en sådan skulle ju kunna behärska såväl italienska som franska och dessutom slippa restiden på 60 minuter!!!
Som ni märker, intrigen suger fett! Ni som läst mina tidigare recensioner förstår nog att det här inte direkt är min kopp av te. Skälen till min avoga inställning är flera, dels faller hela berättelsen på sin egen orimlighet, dels gillar jag inte skildringar där författaren kallt utgår från att den egna publiken är sinnesslö. Inte på ett enda ställe i hela boken låter Brown något vara outsagt, varje mening måste förklaras in i minsta detalj, att tillåta publiken att reflektera själv tycks enligt författaren (eller förlaget?) vara en dödssynd. Därtill kommer de totalt urvattnade persongalleriet, huvudpersonen Robert Langdon förblir romanen igenom en gåta för läsaren, hans bakgrund är högst diffus och Brown tycks inte bry sig om att förklara varför läsarna ska sympatisera med honom (och de andra karaktärerna ska vi inte tala om!) Utöver detta ogillar jag stressiga tempot, tidspressen som genomsyrar hela romanen blir ju längre handlingen fortskrider allt mer störande, störande är också det faktum att läsningen ideligen söderrycks av de till bristningsgränsen korta kapitlen.
Finns det då inget bra med Änglar och demoner? Visst finns det det, språket är rappt, vändningarna många, och vissa tankestråk intressanta exempelvis diskussionen om likheterna i de religiösa och vetenskapliga strävandena. Men dessa ljusglimtar förbleknar i den klibbiga soppa som författaren mot slutet själv tyckts ledsna på. Det märks inte minst av att avslutningen lämnar mycket i övrigt att önska, och om det fanns några som helst hopp om att rädda boken från ett ekande magplask tillintetgörs det definitivt av de två sista sidorna. Ett mer klichéartat och genomvidrigt slut får man nog leta länge efter att hitta.
Avslutningsvis, under julhelgen såg jag filmatiseringen där storyn bearbetats och gjorts mer trovärdig än förlagans. I filmen har de mest otroliga partierna och karaktärerna strukits (bland annat fallskärmshoppet med presenning). Jag önskar att Brown hade haft den goda smaken att låta göra så från början.
Har svårt att se Browns storhet. En svag tvåa.