I den här romanen möter vi Madame Bovary (Emma) och hennes man som är läkare.
Emma letar hela tiden efter det som är bättre, mer romantiskt, mer spännande och hon är aldrig nöjd med livet som hemmafru i en småstad.

Det som är speciellt är att det vid en mängd tillfällen dyker upp chanser för Emma att få precis det hon vill ha, hon skaffar sig älskare och trasslar medvetet till sitt liv.

Man kan tala om vart ens sympatier borde ligga då man läser den här romanen, Emma är ju faktiskt otrogen (om det hade varit herr Bovary som var ute och vänstrade så hade det blivit ramaskri). Men istället dras man på något vis med i Emmas vardagstristess så till den grad att man är villig att överse med hennes snedsteg.

Sedan att Emma är helt okännslig, bortskämd och rätt så dumdryg är någonting man inte kan överse med.

Det jag slås av under läsningen av den här romanen är att karaktärerna inte är mer än människor. Människor som har fått en lott i livet och försöker göra det bästa möjliga av den. Vissa kan nöja sig med småstadslivet men Emma verkar ha en innre drivkraft som gör hennes öde nästan oundvikligt.

Betyg 3

En relativt lättläst klassiker. Helt klart en fängslande historia. Läsvärd.

Betyg 4

En helt ok klassiker. Jag förstår om många blev förargade när boken kom. Men vem har inte någon gång drömt om ett annat liv? Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Betyg 3

Ett i mina ögon slående skolexempel på en roman som till en början är småtrist och något prosaisk för att sedan lyfta och bli omöjlig att lägga ifrån sig. Till en början ställde jag mig väldigt frågande till hur denna roman fått en sådan kultstatus, men efter en bit in i berättelsen visade det sig varför. Berättelsen är mörk och dyster, full av vemod, men även stunder då lyckan lyser titelpersonen, den arma Emma Bovary, men den försvinner lika snabbt som den kom. Det är en saga om en kvinnas begär efter en mer förgylld tillvaro, och den hårda vägen för att ta sig fram.

Själva grundenhistorien om madame Bovary är faktiskt ganska rolig, då hon efter vigseln men den naive och tråkige Charles, blir väldigt besviken på äktenskapet, eftersom hon i sin ungdomens dagar spenderat långa stunder med att läsas kärleksromaner, och därför i äktenskapet förväntat sig glänsande middagar, möten med vackra och nobla män och allt annat som förekommer i sådana romaner. Då inget av detta infinner sig börjar hon, trots att han älskar henne över allt annant och tillfredställer hennes minsta behov, att hata sin man, och söker nya vägar för att få det liv och så länge suktat efter. Och det är då hennes problem börjar…

Allt i boken andas naturalism, från karaktärsskildringar till språk och miljö. Med en klinisk säkerhet guidas läsaren av Flaubert mellan lycka och olycka, kärlek och hat, inget lämnas ute, allt beskrivs med en övertygande säkerhet. Flaubert lär i sitt liv sagt att en författare skall arbeta med sina romaner utifrån tre kriterier; opartiskhet, obarmhärtighet och opersonlighet, och detta lyckas han väl med, det känns verkligen som att alla karaktärer dissekeras nästan in absurdum, vilket även är det som är den stora behållningen med Madame Bovary.

Madame Bovary hör till genren ”böcker man skall ha läst”, och när jag slog igen den förstod jag varför detta ligger till som det gör.

Tilläggas bör också att jag ser en viss likhet mellan Charles Bovary och furst Mysjkin från Dostojevskijs Idioten. Bovary är, precis som fursten, en godtrogen och naiv man, aldrig att han skulle se något fel i hennes agerande, vilket också är den största anledningen till att hans fru hatar honom. Är det månne någon annan som ser samma likhet?

Betyg 4

Detta är den naturalistiska romanen med stort jävla N!

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

”Madame Bovary – det är jag” så lyder det ofta citerade utrop som Gustave Flaubert (1821-1880) skrev på tal om sin första roman och tillika litterära genombrott ”Madame Bovary” (1857), ett verk som kommit att placera sin upphovsman bland de främsta i den franska realismens skola. Vid sidan av verk som ”Don Quijote”, ”Brott och Straff” och ”Ulysses” räknas ”Madame Bovary” som ett av de viktigaste verken i den moderna romanens historia och bland fransk litteratur är det troligtvis endast Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, som kan mäta sig med Flauberts debut. Stilistiskt är Flaubert utan tvekan den främste i fransk litteratur och få författare har med samma noggrannhet och uthållighet format sina texter. Han formulerade själv en mängd regler för sitt skrivande och förutom högt ställda stilistiska krav var även berättartekniken, objektiviteten och exaktheten i beskrivningen av detaljer, av stor vikt. Som ett exempel införskaffade Flaubert mer än 1500 vetenskapliga verk, inom vitt skilda områden, såsom matematik, filosofi, medicin och religion, inför sitt arbete med det som skulle komma att bli hans sista roman ”Den Eviga Dumheten”, ett bokprojekt han arbetade med på heltid under 8 år, men ändock inte han avsluta före sin död.
Gustave Flaubert föddes i en läkarfamilj i Rouen. Vid 18 år ålder reste han till Paris för att studera juridik emedan det enda som intresserade honom var litteraturen och det är vid den här tiden främst romantiken, representerad av författare som Byron, Hugo, Chateaubriand och Gautier, som fascinerar honom. Redan i unga år upptar skrivandet en stor del av hans liv och efter bara några få år hoppar han av studierna och återvände till sin hemtrakt för att på heltid ägna sig åt sitt skrivande. Han bosätter sig på en gård i Croisset och kommer att, endast med avbrott för olika studieresor, stanna där resten av sitt liv, uteslutande sysselsatt med studier och romanskrivande.
”Madame Bovary” Flauberts första stora litterära verk, ett verk för vilket, parentetiskt kan sägas, författaren blev åtalad för sedeslöshet, är berättelsen om en kvinna vid namn Emma Bovary, som under sin ungdomstid vistas mer i romanernas värld än i det verkliga livet. Denna verklighetsflykt får till följd att hon skapar sig storslagna drömmar om livet och kärlek, drömmar vilka knappast kan förverkligas i den borgerliga småstad där hon är född att leva och ännu mindre i det äktenskap hon ingår med en behärskad och ointressant läkare vid namn Charles Bovary. Hennes frigörelse tar sig uttryck i ett sökande efter ”den sanna kärleken”, men resultatet blir endast två förfelade kärleksaffärer, en härva av lögner samt ett tragiskt slut och även om författarens syfte, enligt egen utsago, var att skriva en bok om ingenting, en bok som endast bars upp av stilistiska kvaliteter, har ändock generationer av läsare gripits av Emma Bovarys öde, något som torde bevisa att romanen, till syvende och sist, har ett innehåll som berör. Men att som läsare, ta Emmas drömmar på allvar, det vill säga att bli förförd av texten, är att falla i samma fälla som Emma Bovary och därmed bli ett offer för författarens ironi. Enligt Flaubert är det inte möjligt att identifiera sig med Emma, då hon saknar ”poetiskt djup och äkta känslor” och i stället är det litteraturens egen suggestionskraft som påverkar oss, på samma sätt som den påverkar Emma och boken blottlägger, menar Flaubert, till vilken grad litteraturen förmår påverka läsaren. På samma sätt som Don Quijote försöker återgestalta innehållet i de riddarromaner han läser, på samma sätt drömmer sig Emma med sina romantiska berättelser bort från den grå vardagen, men emedan Don Quijote snarast upplevs komisk upplevs Emma främst som djupt mänsklig och rörande, inte minst då hennes situation i grunden är hopplös och denna upplevelse av Emma är för många läsare av större betydelse än det inte helt insmickrande porträtt Flaubert med distans och ironi tecknar av henne. Samtidigt står det klart att Flaubert ändock, på flera punkter, sympatiserar med Madame Bovary, inte minst vad gäller hennes förakt för småstadsborgerskapets inskränkthet och hennes försök till flykt från en mördande tristess något han med sitt utrop ”Madame Bovary – det är jag” klart och tydligt deklarerade.

Pejob

Betyg 5

Boken är väldigt fransk då intrigen kretsar kring äktenskapsbrott. Jag vet inte om Flauberts beskrivning är originell, men den är mycket intresant, Emma som skrupellöst svekfull samtidigt som hon är ständigt missnöjd längtande och Chales som är fullständigt tillgiven och tillfreds med sitt liv och partner skapar en intressant kontrast.

Betyg 4

Segt segt. Ändå kul läsa om gamla miljöer etc.

Betyg 2

Vad är kärlek? Handlar det om ett starkt begär och att sukta efter den andra? Eller handlar det om att ha någon vid sin sida i tid och otid, men där åtrån kanske inte finns i främsta hand. Präglad av naiva kärleksromaner, skapar sig Madame Bovary uppfattningen att kärlek är det förra, något som blir början till slutet för henne.

Under hela boken uppfattas Madame Bovary som egoistisk, naiv och kall. Hon tänker främst på sin egen lycka (att det är viktigt att hon ska vara lycklig), hennes föreställning om kärleken är ouppnåelig och trots att hon har en man och dotter som älskar henne så drar hon sig undan från dem. Men samtidigt kan man inte undgå att fundera ifall hon inte är ett offer för omständigheterna. Hon visste inte förväg att Charles inte skulle kunna ge henne det hon behövde, hon kunde inte direkt undgå från att föda barnet som hon efteråt skydde (med de flesta äktenskap i den tiden så fick man barn), hon kunde inte hjälpa att hennes begär inte passade det samhället hon levde i.

Förutom kärleken (läs: åtrå) och dess låga som snabbt släcktes, beskriver även Flaubert vetenskapens och religionens skenhelighet. Det handlar inte om att hjälpa människorna, utan om att skapa sig ett namn (oavsett vem man skadar), skaffa pengar och låtsas att bry sig om andra.

Boken påminde om en censurerad version av Lady Chatterlays älskare, vilket förmodligen beror på att den skrevs ett sekel tidigare. Den vann mycket med sitt sorgliga och äkta slut, något som man inte hade erfarit ifall den hade skrivits ett sekel tidigare. Definitivt läsvärd och leder lätt till diskussion.

Betyg 3

Madame Bovary, Gustave Flaubert. Till svenska av Greta Åkerhielm, Natur och kultur Stockholm 2010
Utgiven i Frankrike första gången 1857, före utgivningen var den en följetång i ”Revue de Paris”, där den orsakade stor skandal och Gustave Flaubert blev åtalad för brott mot sedligheten, den ansågs bryta mot den goda moral som gällde i Frankrike vid den här tiden. Han blev dock frikänd och i samband med rättegången fick han frågan vem han haft som förlaga till sin kvinnliga romangestalt. Hans svar” lär” ha varit, ”Det är jag som är Madame Bovary”
Charles Bovary är en foglig och anspråkslös man, som låter det mesta komma till honom utan så stora funderingar. Han får en tjänst som läkare och en fru som hans mor valt, en äldre änka som efter en tid går bort. En dag under ett läkarbesök träffar han sin Emma som är dotter i huset och han blir förälskad. Emma för en ganska tråkig tillvaro och ser Charles som någonting nytt i hennes liv och blir vad hon tror också förälskad. Hon går in i äktenskapet med stora förhoppningar, men efter ett tag upptäcker hon att hon gift sig med en medioker man utan ambitioner och när hon inte kan respektera honom kan hon inte heller älska honom.
Charles fyller sina dagar med sitt arbete som han trivs med, när kvällen kommer är han nöjd med att prata med sin söta fru, äta och sova. Han är helt enkelt lycklig med sin tillvaro. Tvärtom är det för Emma, hon tröttnar snart på det instängda landsortslivet och sitt äktenskap som inte blev så romantiskt som hon drömde om. Hon fantiserar hela tiden om något mer, om lyx och romantik och fördriver tiden med att läsa romaner. Hon är oförmögen att vara tillfreds, han tillfreds med lite. Man kan lätt säga att de inte passar ihop.
När Charles ser att hans fru inte mår bra så tror han att ett miljöombyte ska vara bra för henne, dessutom kommer inte hans mor och Emma överens. Paret Bovary bestämmer sig för att flytta till Yonville, en liten by, där Charles får en ny tjänst som läkare och det föds en dotter, som först lämnas bort till en amma. Berthes födelse verkar inte ha förgyllt Emmas liv särdeles mycket, hon börjar istället intressera sig för andra män för att stilla sin passion. De i sin tur tröttnar efter tag på hennes intensitet och överger henne och hon hamnar ännu en gång i djup depression och tragedin går ovillkorligen mot sin fullbordan,
Vid första anblicken kan man tycka att detta är en banal historia om en ung kvinna med romantiska drömmar. En kvinna som gifter sig med en snäll men i hennes ögon tråkig man som aldrig kan uppfylla hennes förväntningar, framförallt så förstår han dem inte. Hans värld är begränsad, i motsats till hennes, där hennes önskningar aldrig tar slut. Hon vill hela tiden mer och blir aldrig riktigt nöjd. Därför söker hon sig till romantiska äventyr som till en början tar henne till högre höjder, men också till slut till avgrunder. De är två olika människotyper. Det Flaubert gör är att han går på djupet i människopsyket, då allra helst i Emmas. Charles blir lite mer av en bifigur och det är så han uppfattas av sin fru.
Flauberts berättande är mycket underhållande och humoristiskt och man dras in i handlingen på en gång, ibland kan det kanske bli för mycket detaljbeskrivningar bara. Styrkan i Flauberts berättande är människobeskrivningarna med dess sinnesstämningar, det gäller i högsta grad paret Bovary. Charles den strävsamma, godtrogna och något trångsynta, verkar gå med skygglappar genom livet. Han älskade säkert sin fru på sitt vis, men verkar framför allt vilja att allt skulle vara lugnt, och är nöjd med de smulor han får från sin hustru. Sedan har vi Emma med sin nervösa läggning, som om hon levt idag säkerligen hade fått en diagnos. Jag kan tycka att hon i mångt och mycket hade ett barnsligt beteende och egentligen inte tog ansvar för något, men samtidigt vad skulle hon göra med all sin oro. Hade det varit idag hade hon antagligen tagit ett jobb eller utbildat sig eller tom skilt sig. Jag kan känna för dem båda, han som ville gå i ledband och hon som kände sig instängd, en svår kombination. Den försvarslösa dottern Berthes öde är det som känns mest beklagligt. Det finns mycket att upptäcka om mänskligt beteende i denna berättelse, som trots att den till stor del är tragisk inte för den delen känns tung.
Det här känns som en tidlös roman för man kan sätta in den i olika tider, skillnaden är bara hur olika vi läsare reagerar på den och hur vi tolkar den efter den tid vi lever i. En sak är säker människopsyket upphör aldrig att förundra oss, vilken tid den än är skriven.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

All kärlek blir vardaglig och Emma vill inte ha det så. Hon längtar efter den romantik och uppvaktning som hon får uppleva genom böckernas värld.
I sin jakt efter kärleken så är hon beredd att sätta familjens ekonomi på spel.

Detta är en lättläst bok.

Betyg 4

En roman om ett olyckligt äktenskap mellan Emma och Charles. Emma älskar lyx och är otrogen mot sin man som inte anar något. Emma lånar mer och mer pengar och hotas tillslut av utmätning. Slutet är tragiskt med självmord av Emma och Charles dör av bitterhet.

Betyg 2