”Under höststjärnan” handlar om vagabonden och vildmarksvurmaren Knut Pedersen, en man som frivilligt lämnat den dekadenta storstaden med sina kafékotterier och livsodugligt pösiga kultur för den norska landsbygdens friska naturmiljöer. Under berättelsens gång får man som läsare följa huvudpersonens vandringar mellan herrgårdar och tillfälliga arbeten; han tar anställning som bl.a. brunnsgrävare, timmerhuggare, dräng och kusk. Som läsare får man också stifta bekantskap med en mängd egensinniga original, arbetsgivare, arbetskamrater samt två kvinnor som väcker huvudpersonens lidelse. Det mest intressanta partierna i boken är enligt mig de där huvudpersonen kommer på sig själv med att vara tjudrad vid den storstadsmentalitet som han så intensivt föraktar.

Romanen är en nästan övertydlig hyllning till det enkla och okonstlade livet samtidigt som den ifrågasätter den ”nya tidens” bekvämligheter och kulturella snobbism. Bokens huvudtema liknar därmed det som även återfinns romaner såsom ”Pan” och ”Markens gröda”. Även i övrigt tycker jag att ”Under höststjärnan” liknar mycket av det som jag tidigare läst av Hamsun; det finns hela tiden ett avundsvärt flyt i meningarna och de vackra naturbeskrivningarna är närmst poetiskt bedårande. ”Under höststjärnan” är enligt mitt tycke en mycket bra roman av nordens kanske främste vildmarkspoet.

Betyg 4