Tove Jansson berätter om sin barndom så vackert! Vilken atmosfär! Så underbart! Tove Jansson lyckas verkligen återvända till sitt barndoms jag. Och vilket barn hon var! Ett underbart barn. Så känsligt och vist, och vilken underbar fanstasi. Bildhuggarens dotter är en så öm bok. Man vill bara krama lilla Tove, för hon är så underbar. Inte undra på att det var just hon som "hittade på" Mumin. Man får för övrigt lust att läsa Mumin-böckerna efter att ha läst denhär.

Sådär ett år senare: Nu ska jag läsa den till inträdes provet till nordisk litteratur. Snart blir det tredje (och sista) varvet. Snart har ja väl sugit ut den underbara boken...

Betyg 4

Ofta gillar jag böcker som beskriver författarnas egna barndom, och den här boken är inget undantag. Det är en varm stämning och ett fint barnsligt sätt att se på allt som händer.

Betyg 3

Gillar inte de Janssonböcker som inte är Mumin. Hon gör sig bäst i dem.

Betyg 3

Den här boken är ännu ett bevis på vilken otroligt skicklig och annorlunda författare Tove Jansson är. Och som tyvärr fått en viss stämpel som bara en barnboksförfattare. Toves texter är så vackra och sköra, men samtidigt starka och litterärt storslagna. Det är de allra skickligaste författarna som klarar av att skriva för både barn och vuxna samtidigt. Och som klarar av att skriva om ett barn och fortfarande vara precis lika intressanta.

Toves barndom verkar ha varit som en fantasifull och annorlunda värld. Hennes uppväxt i Finland, i en ateljé, med två konstnärer till föräldrar, en apa som husdjur och en ständig närvaro till leken och fantasin. Igenkänningsfaktorn är trots hennes annorlunda upplevelser stor, och man känner igen de tankar och funderingar som barn har. En närvaro till barnsligheten som tyvärr de allra flesta tappar när man växt upp. Upplägget i romanen gör det inte sämre, utan man ser fram emot varje liten fristående historia som boken består av.

Fint!

Betyg 4