I den här romanen väcks frågor om livet och döden. Stefan Einhorn sitter inte inne med svaren, men han sätter igång nyfikenheten.
Romanen är berättad i jagform, men det är ingen självbiografi. Sonen i berättelsen tycker inte att han egentligen känner sin far. Så när pappan efter att han blivit svårt sjuk i cancer vill att de två ska samtala om livets mening och föra en tradition vidare från sin far så är sonen skeptisk. Men efter ett tag förstår han att det här är hans chans att lära känna sin far.
Det blir många givande samtal om ansvar, etik, visdom, ödmjukhet och kärlek. Hur vi behandlar våra medmänniskor och hur vi själva vill bli behandlade. Att försöka förstå varandra genom att se problemen ur den andres synvinkel och vad vi vill uppnå med relationen. Att vinna en konflikt är kanske inte det viktigaste.
Samtidigt som samtalen pågår så får vi följa sonens liv. Hans minnen från barndomen och hans nuvarande liv med en sjuk son som han och hans fru är mycket oroliga för.
Något jag fastnade för var när pappan funderar över hur det är att vara religiös. Då följer man religionens påbud, seder och traditioner. Genom religioner blir man erbjuden ett färdigt åsiktspaket. Ett behov som vi alla föds med är att söka svaren på de stora frågorna, det kan vi kalla för andlighet. Man kan vara andlig och icke religiös, men också andlig och religiös. Om man tar avstånd från en religion så behöver det inte innebära att man också tar avstånd från det andliga som vi har i hjärtat, och som har sin grund bortom vårt förnuft. Pappan tar också upp att det i bibeln finns motsägelser.
Det här är en ödmjuk berättelse som sätter sig i hjärtat. Alla vi människor behövs på jorden och allt vi gör spelar roll och vi har ett ansvar. Antingen skapar vi något stort och nytt eller så kan vi förstöra allt. John F Kennedy lär ha sagt i sitt installations tal: ”Världen har förändrats. För mänskligheten bär idag i sin hand kraften att utrota alla former av mänsklig fattigdom och alla former av mänskligt liv”.
Man behöver absolut inte vara religiös för att ha behållning av den här boken, kanske tvärsom. Att vara andlig men inte religiös.
”Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort.”
(1 Mos 2:1-2)
Men vad hände sedan, har ni funderat på det?