På en kust vid ett hav i norra Europa finns ett grässtrå som beskådar tidernas gång; skogarnas och årstidernas växlingar, de mänskliga samhällena som omformas, försvinner, återuppstår; människor som passerar, bygger bo, älskar, hatar, slåss, försonas, avlider, begravs, förvandlas till jord, stoff, till ingenting…Europas skiftande historia berättas varsamt…av grässtrået.

På en trattoria i Rom sitter samtidigt en annan berättare, en svensk författare, och berättar om ett livsavgörande möte med en halvt historisk människa, kallad Donatus, som han träffade i Bordeaux år 1926. I samma ögonblick som ett våldsamt åskväder besöker den eviga staden berättar författaren en helt sanslös kärlekshistoria som spänner över tid och rum. Berättelsen handlar inledningsvis om ynglingen Immo som på mitten av 800-talet skickas ut i världen för att göra sin lycka. Med en smula begåvning, glatt lynne, kroppslig skönhet, språklig talang samt förfalskade vitsord blir han sedermera den mäktige biskop Paschalis gunstlig och tilltänkta svärson. I ett kloster i alperna möter han av en slump den vackra och gåtfulla Astalda ”den tredje jungfrun” som han förälskar sig häftigt i. Kärleken tycks besvarad men ödets nyck i samspel med egna klavertramp gör att de skiljs åt för evigt. Eller kanske inte, för vad är egentligen evigheten?

Immo förvandlas så småningom till omvändelsemunken Donatus, en nitisk renlevnadsmänniska och botgörare som går ett minst sagt oväntat öde till mötes. Donatus återuppstår som diakonen Liudprand för att återigen förvandlas till Donatus, denna gång biskop och sändebud, en spion och ett maktens redskap. På 1200-talet möter vi honom igen nu som historieberättaren och magistern Donato Guarnerio som försvinner från Genua med sin beskyddares sjuttonåriga fosterdotter ”den tredje jungfrun” Adala. Under tidernas gång möter vi honom otaliga gånger i skiftande skepnader, han möter även ”den tredje jungfrun” under olika namn för att hela tiden förlora henne just som lyckan verkar gjord.

”Livsdagen lång” känns som den naturliga fortsättning på mästerverket ”Hans nådes tid” och efter att ha läst nyssnämnda roman trodde jag inte att Johnson längre kunde överraska mig. Men ack så fel jag hade. ”Livsdagen lång” betraktar jag nämligen som ett fulländat mästerverk, såväl språkligt som innehållsligt. De lätta skiftningarna mellan olika tidsåldrar och miljöer beskrivs i boken med ett djupsinne som fick mig att fullständigt tappa andan. Den här boken har, som ingen annan bok, fått mig att omvärdera hela det sätt varmed jag betraktar historien. En ren njutning att läsa.

Betyg 5

Inte någon av Johnsons mest kända romaner. Det kan man förstå. Skrivet på ett högtravande språk, men ironisk distans och krånglig uppbyggnad är denna berättelse definitivt inget för mig. Varför detta ska betraktas som författarens mest personliga bok fattar inte jag.

Betyg 2