I det medeltida Paris med katedralen Notre-Dame i centrum möter vi den vanskapte ringaren Quasimodo, den sköna zigenerskan Esmeralda, den ståtlige kaptenen Febus och den fanatiske ärkedjäknen Claude Frollo. Deras kärleksförvecklingar och äventyr skildras i en målande beskrivning av livet i Paris under 1400-talet.
Den vackra Esmeralda väcker starka känslor hos de människor hon möter. Intrigerna leder till den dramatiska stormningen av Notre-Dame där den starke ringaren hjältemodigt försvarar sin katedral.
Boken skrevs 1831 och är ett av Victor Hugos mest kända verk.
Utdrag ur boken:
''Det var i förbigående sagt ett egendomligt sammanträffande att Notre-Dame-kyrkan vid denna tid älskades så intensivt av två så olika varelser som Claude och Quasimodo. Den ene, en förvildad halvmänniska och instinktvarelse, älskade den för dess skönhet och resning och för harmonin i dess storslagna helhet. Den andre, en lärd man med glödande fantasi, älskade den för dess symboliska innebörd, för den myt som den förkroppsligade, för den betydelse som man kunde läsa ut under fasadens skulpturer såsom man läser ut den ursprungliga texten under den senare överskrivna på en palimpsest, kort sagt, för den gåta som den aldrig upphör att ställa till intellektet.''
''- Diamanten finns i kolet, guldet finns i elden. Men hur skall man kunna få ut det ur den? Magistri säger att det finns vissa kvinnonamn med en sådan mild och hemlighetsfull kraft att det är nog att uttala dem under försöket… Låt oss se vad Manu säger: ”Där kvinnorna hålls i ära, där glädja sig gudarna; där de föraktas, är det lönlöst att bedja till Gud. En kvinnas mun är ständigt ren; det är ett rinnande vatten, en stråle av sol. En kvinnas namn bör vara angenämt, milt, tilltalande för fantasin; sluta på långa vokaler och likna välsignelseord.” Ja, han har rätt, den vise. Maria, Sofia, Esmeral… Förbannelse! Ständigt denna tanke!''
''– Jehan, du måste tänka allvarligt på att bättra dig. Du befinner sig på ett sluttande plan.
Vet du vart du är på väg?
– Till krogen.
– Krogen leder till skampålen.
Den kan vara en lykta lika god som någon annan, och med den kanske Diogenes
skulle ha kunnat finna sin människa.
– Skampålen leder till galgen.
– Galgen är en våg med en människa i ena änden och hela jorden i den andra. Det är
skönt att vara människa.
– Galgen leder till helvetet.
– Det är en präktig brasa.
– Jehan, Jehan, du kommer att få ett dåligt slut.
– Början kommer att ha varit så mycket bättre.''