Vi befinner oss i 1880-talets England. Nancy är en ung "ostronflicka" som blir handlöst förälskad i en music hall-artist, Kitty Butler. Kittys specialitet är att uppträda klädd som man.
Nancy lämnar sin lantliga tillvaro och beslutar sig för att följa med Kitty till London och de stora music hall-teatrarna där. Nancy har en fin sångröst och snart blir hon Kittys partner - både på och utanför scenen. Deras karriär tar ordentlig fart, men allt får ett plötsligt slut när Nancy brädas av en rival. Hennes färd ner mot samhällets botten skildras med stark realism. Hon tvingas prostituera sig, blir indragen i en "sappfisk" överklassmiljö och hamnar till slut i radikala politiska kretsar – vi befinner oss mitt i kampen för kvinnlig rösträtt – där hon på nytt möter kärleken.
Kyssa sammet är en slösande rik skildring i den klassiska pikareskromanens anda, berättarstilen minner om Dickens och Thackeray. Vi får följa de många turerna i Nancys levnadsöde och möter samtidigt ett samhälle som är under förvandling. Sarah Waters har förmågan att gestalta en historisk miljö på ett levande och otvunget sätt. Romanen vilar på en gedigen kunskap om den viktorianska eran samtidigt som den engagerat skildrar en kvinnas utveckling och växande insikt om sig själv.
Kyssa sammet är Sarah Waters debutbok. När boken utkom 1998 blev den mycket omtalad – inte minst för de oförblommerade sexscenerna – och den har nu kultstatus i queer-kretsar.
Utdrag ur boken:
Ur det Engelska originalet "Tipping the Velvet":
"Have you ever tasted a Whitstable oyster? If you have, you will remember it. Some quirk of the Kentish coastline makes Whitstable natives - as they are properly called - the largest and the juiciest, the savouriest yet the subtlest, oysters in the whole of England. Whitstable oysters are, quite rightly, famous. The French, who are known for their sensitive palates, regularly cross the Channel for them; they are shipped, in barrels of ice, to the dining tables of Hamburg and Berlin. Why, the King himself, I heard, makes special trips to Whitstable with Mrs Keppel, to eat oyster suppers in a private hotel; and as for the old Queen - she dined on a native a day (or so they say) till the day she died.
Did you ever go to Whitstable, and see the oyster-parlours there? My father kept one; I was born in it - do you recall a narrow, weather-boarded house, painted a flaking blue, half-way between the High Street and the harbour? Do you remember the bulging sign that hung above the door, that said that Astley''s Oysters, the Best in Kent were to be had within? Did you, perhaps, push at that door, and step into the dim, low-ceilinged, fragrant room beyond it? Can you recall the tables with their chequered cloths - the bill of fare chalked on a board - the spirit-lamps, the sweating slabs of butter