ENSAM
För många år sedan köpte jag denna lilla fina självbiografiska historia (eller vad man nu kan kalla den) i pocket. Men nu finns den tyvärr bara i "August Strindbergs samlade verk : nationalupplaga. 52, Ensam ; Sagor" och på nätet tillsammans med Sagor (som jag skrivit om tidigare):
http://runeberg.org/strindbg/sagor/
Här är det den åldrade Strindberg, nyss frånskild och ensam om än tillsammans med gamla vänner. Det är iaktagelser av grannar och mänskor han möter på sina långa promenader., åldrandet och annat smått. Alla ensamma gamla tokstollar känner igen sig (det gjorde jag redan i tonåren). Här är det en stillsammare och mer resignerad Strindberg än vi är vana vid från schablonbilderna.

Betyg 4

Ensam, August Strindberg, utgiven 1903
Det är här en mer resignerad Strindberg än vad man är van vid att möta, det känns som om han för en tid lagt ner armen.
Efter tio års vistelse på landsbygden återvänder den nu medelålders herren till sin födelsestad och träffar där sina gamla vänner över en middag. Den rätta stämningen vill inte riktigt infinna sig för det enda man har gemensamt är minnen. Strindberg skriver: ”och så märkte man att ingen längre pratade om framtiden, utan bara om det förflutna, av den enkla grund att man redan befann sig i den drömda framtiden och icke kunde dikta någon sådan mera”. Behållningen med att läsa Strindberg är just sådana här klokheter som känns så äkta och sanna.
Han väljer ensamheten och går runt i Stockholm som är fullt av minnen. På sina promenader ser han och observerar de obekanta människorna som på ett vis blir bekanta. Han går hem och arbetar och när klockan är tio går han lättad till sängs. Men han har hoppet om att den nya dagen ska bli bra och på något vis lever han i nuet.
Han är en känslig människa som blir väldigt påverkad av andra människor och orkar inte riktigt med det. Man kanske kan säga att han är socialt slocknad och drar sig undan. När han till slut söker sig en vän så blir det en musiker som bara pratar musik, kanske är det medvetet för då behöver han inte själv vara så engagerad och till slut kan han glädjas åt vännens kommande förlovning och tar själv nya tag.
Berättelsen är skriven i jagform, men huvudpersonen känns tämligen anonym. Det som berättas är en betraktelse inifrån i motsats till ”Tjänstekvinnans son” där det mer kändes som ett åskådande av sitt alter ego på avstånd. Huvudpersonen i ”Ensam” går igenom en slags kris. Han är änkling och åldrandet kommer smygande. Många av hans vänner har familj och han tycker det är jobbigt att umgås med dem så han söker hellre sitt eget sällskap. Han retar sig på det unga släktet som så självklart tränger sig på och inte tar någon hänsyn till den äldre generationens bragder.
Han bearbetar sina känslor när han går omkring och flanerar och fantiserar om andra människor och tycker det är skönt att ha dem på avstånd. Till slut kommer han ut på andra sidan och känner sig beredd att åter ta tag i sitt arbete och sina strider. Kanske en 1903 års självhjälpsbok?
Min utgåva utgiven av Albert Bonniers Förlag AB 1957.

Betyg 3

En finstämd och poetisk skildring om hur August upplever ensamheten i staden. Han känner sig övergiven men väljer att skriva om detta istället för att åka bort.

Betyg 4