Det här är en mycket läsvärd bok. Men den är inte lätt att kategorisera. Geografi och kulturhistoria säger bokhandeln. På biblioteket hittade jag den på hyllan Geografi: Stockholm. Och visst kan man väl placera den där, men egentligen är det ju inte så mycket geografi. Och inte handlar den bara om Stockholm heller, ett mycket minnesvärt kapitel handlar om Göteborg som här går under namnen Sveriges framstjärt.

Britton är elak. Och rolig. Och begåvad. Det här är något så ovanligt som en svensk journalist som skriver riktigt bra. Då menar jag inte bra på ett sätt som lyfter fram innehållet i det han skriver i första hand utan bra på ett sätt som gör att språket märks, att det har ett eget liv. Alla tycker inte om det vilket framgår av t ex en recension i Svenska Dagbladet. Överlastat och studentikost är ord som använts om hans språk och också det stämmer väl. Men det är en fröjd att läsa!

Den här boken består av artiklar varav flertalet tidigare varit publicerade i olika tidningar, främst Dagens Nyheter. Detta gör att boken är lite spretig, men det är inte någon större nackdel. Fast det blir lite lustigt när Britton själv i slutkapitlet presterar en skärgårdsskildring av just den typ han ironiserar över hos Gösta Bohman i ett tidigare kapitel.

Boken innehåller bland annat en mycket underhållande text om Carl Bildts framträdande i Grisslehamn inför sina trogna skaror, samt Britton. Av störst historiskt värde är skildringen av det misslyckade stockholmska OS-projektet som här framhålls i all sin sorglighet. Också vattenfestivalen blir föremål för ett mycket roligt och mycket träffande porträtt. Att sparka på dessa liggande företeelser är måhända inte så djärvt idag, men Britton gör det mycket roligt.

Sveriges framstjärt Göteborg och diverse Stockholmska stadsdelar får också sina kärleksfulla hatporträtt, och till sist hamnar Britton i sin egen sommarmiljö Dalarö. Här kläs verkligen både de lokala Haningepolitikerna och de smaklösa nyrika inflyttarna av och får skämmas (fast de läser kanske inte böcker?).

Britton är som sagt både rolig och elak, och visst kan han uppfattas som överlägsen, vilket han också är medveten om. Kanske kan man använda den slitna klyschan osvensk, för så här är det ju inte riktigt passande att uttrycka sig i Sverige, men Britton avväpnar en del av kritikerna genom att vara socialdemokrat av födsel och ohejdad vana.

I boken får man också ett intressant porträtt av Brittons familj, ett lite tragiskt porträtt som kanske förklarar en del av såväl hans elakhet som hans politiska övertygelse.

Sammanfattningsvis: Läs den här boken, den är underhållande och ger nya perspektiv och insikter om vårt land och vår tid.

Betyg 5