Kung Caspian och skeppet Gryningen avviker mycket från de andra böckerna i serien genom att vara närmast en novellsamling med olika äventyr löst hopfogade av en ramhistoria. Den ger härigenom intryck av att vara något mindre inspirerad än de andra böckerna.
Låt mig först säga att jag verkligen gillade boken när jag var yngre. När jag i vuxen ålder läste om den fick jag anledning att revidera mina åsikter tämligen genomgående.
Viktigaste invändningen är att boken närmast får betraktas som kristen frälsningspropaganda. Öst om öster ligger himmelriket och väntar och där finns Aslan i form av ett lamm (!) som väntar på sina trognaste apostel Usama Bin Ripipip (utan tvekan den vedervärdigaste figuren i hela serien. Jag skulle hellre dra en lans för Vita Häxan). Och till skillnad från annika tyckte jag att Eustaces drakhudsömsning i sin kristna övertydlighet var direkt vämjelig.
Lägg därtill att Caspian är mycket blek, att skildringen av Studsfotingarna nedlåtande och parodisk och att civilisationen inte direkt avtar ju längre bort från Narnia man kommer, trots att sjöfart uppenbarligen inte förekommer, trots att det är små öar man befinner sig på, ja då förstår ni att det finns mycket att reta sig på i boken.
Positivt då? Introduktionen av Eustace, som är den mest mänskliga av alla huvudkaraktärerna. Och språket är helt OK. Och skönt var att Ripipip försvann till Aslans rike i slutet för att aldrig mer höras av (men så har jag aldrig varit svag för råttor heller).