Existentialismens lärofader hade på äldre dagar själv börjat utsättas för svår ångest. Sartre hade i andra halvan av sitt liv börjat göra revolt mot sig själv, och även mot sitt egna livsverk Varat och Intet, vilket han beskyllde för att utgöra moraliska pläderingar (något som existentialismen ju motsätter sig, då det är omoraliskt).
I och med sin syn på det reflexiva och det pre-reflexiva jaget önskade nu Sartre söka upp sitt pre-reflexiva jag (ungefär som det undermedvetna) genom att analysera sig själv och sin historia. Den som förstår sitt pre-reflexiva jag, förstår också sig själv. Just därför skrevs också Orden, denna självbiografiska bok, där Sartre sökte sig själv.

För det första slås man av att boken är indelad i två delar: Läsa och Skriva. Sartre menade alltså att han sedan valde att skriva, som sin mening i tillvaron. Detta är också intressant med tanke på att Sartre ännu senare i sitt liv beskyllde sig själv för att ha varit en omoralisk betraktare, som inte agerat tillräckligt. Därför valde han den mera renodlade politiska banan, med att stå långt ut på barrikaderna och proklamera revolution (under anti-auktoritära socialistisk banér).

Språket i boken var en fruktansvärd kalldusch. Då Äcklet och Muren båda innehåller ett mycket utvecklat och vackert språk, valde Sartre med detta verk en helt annan bana, nämligen strikta meningar fullproppade med semikolon. Faktum är att stilen visserligen tydligt visar Sartres mångsidiga skapande, men också att språket i sig självt är ohyggligt tråkigt att läsa enligt min mening. Ohyggligt tråkigt... Men förmodligen valde Sarte den vägen av en anledning, vilken förmodligen var att han på ett ofabricerat sätt önskade sätta ihop sina tankar och minnen utan allt för många påhittade, överdriva adjektiv (med andra ord ville han skapa en så objektiv bild av sin egen uppväxt som möjligt).

Hur det än ligger till med den saken var Orden ingen intressant läsupplevelse, även för en mycket Sartre intresserad människa som jag själv. Sartres självuppgörelse ger mig ingen njutning, i varje fall inte språkligt. Intellektuellt förs man dock självklart med, vilket är oundvikligt om man själv intresserar sig för existentialism. Det finns självklart sämre böcker än denna att läsa, men också otroligt många bättre och mera intressanta.

Betyg 2

Sartre var en intressant man, jag försökte mig på Orden och det tog mig en evighet att läsa den. Kanske bero det på att den inte är skriven på ett så roligt sätt. Har man en läggning för existesialism ska man inte börja med den här - även om den här är värd att läsa.

Betyg 3

Boken kändes både tung och trög att läsa, men samtidigt fanns det något väldigt intressant och fascinerande mellan raderna, något som åtminstone höll mig igång, något som inte lät mig lägga boken på hyllan och aldrig mer öppna den. - När man slutligen var klar med boken kändes det som en prestation. Den var knappast särskilt spännande eller rolig, men trots det väldigt intressant, det fanns "något" som jag inte riktigt kan sätta fingret på!

Betyg 3