Denna snabbgenomgång av existentialismen, på 79 sidor, är mera uppbyggd som ett försvar av mycket som denna filosofi blivit beskylld för. Sartre skriver enkelt (om man bortser från fack-termer som självklart är oundvikliga på området), i förhållande till andra verk, så som huvudverket Varat och Intet, vilken förefaller mig vara en nästan fantastiskt svår bok att komma igenom (personligen har jag enbart stött på långa uttdrag, vilka i sig själva är oerhört krävande).

För de som intresserar sig för filosofi och existentialism är detta ett måste. Kort och gott!

Betyg 3

Kontentan av den här boken är väl: "Även om du frågar andra om råd, så väljer du dom som ger dig de råd du vill ha. Ytterst är du själv ansvarig för det du gör."
Eller har jag missförstått Sartre ? Jag är inte är enig (våra val bestäms ju av vära djuriska instinkter, vår miljö och ganska lite av vår egen vilja - om vi har en egen vilja). Men det är alltid kul med en bok som tvingar en att tänka till en smula. Och bara det att en fransk filosof kan uttrycka sig kort och koncist är ju lika sensationellt som en tysk filosof som kan skriva meningar som är kortare än 57 sidor!
Och jag är inte alls enig med Descartes och Sartres motto att: "Cogito ergo sum" (Jag tänker alltså finns jag ) - i så fall skulle vare sig filosofer eller kor finnas - ens i deras egen uppfattning. Jag föredrar "Jag känner alltså finns jag tll". Min dator har säkert mer tankekraft än jag, men jag tror inte att den upplever sig finnas till. Så där kan man också svamla på vid minnet av en tankeväckande bok!

Betyg 3

Jasså är den det!?

Nej, allvarligt talat, det här är nog en av de mest avskräckande boktitlar som jag någonsin skådat, ”Existentialismen är en humanism” klingar ju ruggigt intellektuellt, intellektuellt på ett sätt som förmodligen får de flesta människor att instinktivt rygga tillbaka av pur förskräckelse! Förvåningen var därför mycket stor efter påbörjad läsning. Det här var inte alls svårt eller särskilt abstrakt utropade jag när jag i badskummet (jag läser ofta i badkaret) började sätta mig in i Sartres försvar av existentialismen som filosofisk livsåskådning! I boken beskriver och försvarar Sartre alltså relativt lättbegripligt existentialismen såsom filosofiskt tankestråk. Kritikernas får svar på tal beträffande sina vanligaste invändningar då Sartre med pedagogiska liknelser klargör sin existentialistiska livssyn.

Sartres existentialism visar sig stå i skarp kontrast till alla färdiga och slutna tankesystem, särskilt sådana som präglas av borgerlig idealism, katolicism eller vetenskaplig positivism. Sartre förnekar konsekvent att människan är skapad till guds avbild och att essensen föregår existensen. I essenstänkandets ställe sätter Sartre det ateistiska credot som istället säger att existensen föregår essensen. Med detta menas att det inte existerar någon på förhand uppgjort mönster som människan ska genomföra. Människan kan enligt Sartre enbart skapa sig själv i interaktionen med andra människor. Detta innebär i sin förlängning att endast de efterlevande kan bedöma vad den enskilda människan egentligen var för någonting, och detta på basis av vad hon faktiskt uträttade. Med andra ord är det, enligt Sartre, i handlingarna som människan förverkligar sig själv - utanför handlingarna existerar det inte någon människa. Att Sartre var övertygad socialist uppvisas tydligt av att han mot slutet vidgar det personliga ansvaret till att omfatta hela mänskligheten!

Boken avslutas med en diskussion där Sartre, på basis av som sagts tidigare i boken, försvarar sina tankegångar mot diverse anmärkningar. Detta avslutande och (enligt mig) mer fackmannamässiga avsnitt var för mig som filosofisk lekman ganska abstrakt och svårtillgängligt. I övrigt var boken överraskande begriplig. En modern filosofisk klassiker.

Betyg 3