Vilken käftsmäll det här blev efter att först ha läst samma författares "De utestängda"! Kraften i språket finns visserligen i båda romanerna, men "Pianolärarinnan" väger oerhört mycket tyngre - tycker åtminstone den här recensenten.
Att följa pianolärarinnan Erika i hennes liv och verv känns smutsigt. Relationen till sin mamma, som hon bor hos, är så knuten, bygger på så mycket återhållen hat och missunsamhet så att det formligen slår blixtar i spänningen dem emellan. Men det känns så äkta. Och så nära. Framställningen av den skruvade huvudpersonen Erika känns så levande, så genuin så man måste bli berörd.
Sällan har jag kommit så nära inpå en romankaraktär. Och helst hade jag kanske inte velat vara där, men jag är tacksam ändå för att Jelinek givit mig chansen.

Betyg 5

Kanske är det fel av mig att skriva en recension av denna bok som jag aldrig lyckas läsa klart. Men jag tycker faktiskt att min åsikt kan vara intressant för personer som kanske funderar på att läsa den.

Jag fick den här boken av mina föräldrar i julklapp och sten säker på att detta skulle vara en bok för mig tog jag mig an den för ett par månader sedan. Jag har hunnit lite mer än femtio sidor under den tiden, och ärligt talat kan jag inte berätta om vad som hänt. Varför? För att ingenting har fastnat. Känns nästan som att Elfriede har försökt skriva så krångligt som möjligt. Kanske är det bara jag som tycker så här, det finns säkert massa personer som anser att den är jätte bra och inte har ett dugg svårt att förstå den. Grattis till er. Jag kan hur som helst inte rekommendera denna bok till någon, och efter dessa få lästa sidor lägger jag av. Och ärligt talat får boken mig att känna mig riktigt pantad.

Betyg 1

Jag gör som Mana, skriver en recension på en icke utläst bok. Jag håller nämligen fullständigt med henne! Jag läser det mesta och älskar böcker. Det finns vissa olästa böcker i min bokhylla som jag har problem att ta mig igenom. Vissa pågrund av att de är för obehagliga (Rosario är död) medan andra helt enkelt är tunga och kräver mycket eftertanke (Mein Kampf av Hitler).

Men det är få böcker som förblir olästa! Och det har nästan aldrig hänt att jag slutat läsa en bok för att jag tycker att den är värdelös. Men "Pianolärarinnan" var en sådan bok. Jag tog mig an den och läste hälften. Sedan dog intresset! Ärligt talat dog intresset redan efter några sidor, men jag var förtvivlat envis! Jag tycker att Jelinek är en av de mest överskattade författare som dykt upp på bokmarknaden. Hon skriver på ett onödigt tillkrånglat sätt och väljer aldirg lätta vägar.
Ibland kan ett tillkrånglat sätt att skriva befrämja själva handlingen - men i Jelinkes fall upplever jag motsatsen.

Pianolärarinnan är en orgie i självömkan och misär. Men den är också en bok som gör anspråk på att vilja säga mycket - utan att göra det. Jag har sällan blivit så besviken över en bok och därför vill jag skriva en recension trots att jag inte orkade avsluta boken - och kanske just därför.

Betyg 1

Håller fullständigt med helix.
En ursinnig kraft i berättelsen.
Den enda av Jelineks böcker som håller ända fram, till skillnad från många av hennes andra hysteriska berättelser, där bisatserna staplas på varandra i tröttsam oändlighet.

Mvh Mats

Betyg 5

Jag tycker inte att man ska skriva recensioner om böcker man inte läst.

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)