Sven Lindqvist fortsätter i boken ”Terra Nullius” på den inslagna väg som han anträdde med böckerna ”Ökendykarna” och ”Utrota varenda jävel”. Själva begreppet ”Terra Nullius” betyder ungefär ”ingens land” eller ”land som inte tillhör någon”. Terra Nullius var också den statsfästa princip som nyttjades av de europeiska kolonialmakterna på 1700- och 1800-talet för att rättfärdiga fördrivningarna av ursprungsbefolkningar som sorgligt nog råkade befinna sig på de markområden som de vita erövrarna annekterade. Marken räknades som obebodd därför att det folk som tidigare befolkat den bedömdes vara en lägre stående ras som evolutionen dömt till förintelse.

Temat är alltså här, precis som i ”Ökendykarna” och Utrota varenda jävel”, kolonialismen och den västliga civilisationens självbild och blodiga historia. En historia där fördrivningar och folkmord var legio. De berättartekniska greppet känns även de igen från tidigare böcker såtillvida att Lindqvist också här tar läsaren med på en resa i tid och rum där rena reseskildringar blandas med vittnesredogörelser, historiska fakta och skönlitterära texter. Det som dock skiljer denna bok från exempelvis ”Utrota varenda jävel” är att Lindqvist här endast uppehåller sig i ett land (Australien) och vid en ursprungsbefolkning (aboriginerna).

Som läsare får man följa med Lindqvist som med bil genomkorsar Australiens karga ökenlandskap, genom det "Terra Nullius" som folkrättsligt inte tillhörde någon, men som i själva verket varit aboriginernas hemvist sedan urminnes tider. Under ökenresans gång besöker Lindqvist flera historiska platser där några av historiens förbrytelser (däribland massavrättningar, systematiska våldtäkter, kidnappningar och interneringar) begåtts. De koloniala spåren visar sig leda ända fram till efterkrigstidens regeringar och deras förmåga att se mellan fingrarna vad avser gånga tiders brott. Lindqvist uppehåller sig även vid en argumentation kring begreppet ”kollektiv skuld” - dvs. om dagens generation kan ställas till svars för tidigare generationers förbrytelser? Lindqvist menar (i likhet med mig) att skuldbördan och ansvaret ärvs så länge som de efterkommande generationerna fortsätter att dra nytta av de sedan tidigare begångna brotten. Det var svårt att avhålla sig från att sträckläsa ”Terra Nullius” då Lindqvists precisa redogörelser fortsätte att fängsla mig. Vad jag möjligen kan tycka är synd är att aboriginernas situation i dagens Australien knappast belyses alls. Sedan kan jag också önska att Lindqvist hade bemödat sig om att förnya sin berättarteknik en aning. Men som sagt, varför ändra på ett vinnande koncept?

Betyg 4

Sven Lindqvist är en banbrytare, han har alltid gått mot strömmen och skrivit böcker som inte alltid varit politiskt korrekta. De senaste åren har han dock lyckats pricka in de politiska svängningarna bra. Med "Ökendykarna" och succéboken "Utrota varenda jävel" betraktade han ingående och djuplodande den västerländska historien och koloniseringen som maktmissbruk. "Terra Nullius" är en fortsättning på dessa böcker och beskriver Australiens tragiska historia. Med fokus på aborginernas lidande gör författaren en resa genom Australiens karga landskap för att förstå, eller åtminostone belysa dess svarta historia.

Precis som Stigh, tycker jag att greppet är genialt. Men jag tycker glöden i denna bok saknas. Med "Utrota varenda jävel" kände jag mig personligt berörd, men denna bok beskriver en vardag, långt från min egen. De mest intressanta bitarna av boken handlar om Lindqvists egna funderingar över den "kollektiva skulden" och hur vi i Europa roffar åt oss tjuvgods, utan en tanke på vart vårt välstånd kommer ifrån. Men detta perspektiv läggs fram allt för sällan. Författarens långa och tröttsamma resor genom Australien är tråkiga att följa. Boken kanske passar bäst som en resehandbok?

Jag fick tvinga mig själv att läsa klart boken. Även om jag då och då blev rasande över alla orättvisor, upplevde jag boken ältande. Därför känns mitt medelgoda betyg rättvist. Lindqvist har tagit upp ett bra ämne, men inte helt lyckats föra fram syftet med boken. Läs hellre "Utrota varenda jävel" eller "Nu dog du".

Betyg 3

Lindqvist ger oss en resa genom stora delar av Australien - i nutid. Men med många, till synes oförhappandes tillbakablickar genom historien. Om händelser som timat på just de ställen författaren besöker. Och sannerligen verkar det som om man slumpmässigt kunde peka på Australiens karta och varhekst hitta platser där orätter har blivit begågna av vita mot ursprungsbefolkningen.
Och detta vill Lindqvist göra känt. Det har förtigits tycker han. Och visst har han rätt. Vad vet vi om hur "erövrarna" behandlade ursprungsbefolkningen? Vet vi att pojkar fångades med lasso (!) för att tvingas bli pärldykare med livet som insats? Vet vi att lagar instiftades på 1910-talet om att "halvblod" (vit pappa, svart mamma) skulla omhändertas av staten och sättas i uppfostringsanstalter för att komma från sin svarta mamma och hennes "dåliga" traditioner? Att denna lag var i kraft till 1950-talet, men den praktiserades ända in på 1970-talet? Vi som läst Sven Lindqvists bok vet det.

Jag anser detta är sånt vi måste veta. Jag uppskattar ambitionen i "Terra nullius" och jag gillar författarens sätt att utan sentimentalitet upplysa läsaren om dessa hemskheter.

Till sist vill jag lägga till att detta är INTE någon historisk roman som stigh har valt att kalla det. Långt ifrån.

Betyg 4