Johan Ehrenberg är en politisk författare och även redaktör för den politiska vänstertidskriften ETC.

"Socialismen, min vän" är det första jag läst av författaren, och intresset kom upp då han flitigt medverkade i diverse debattprogram. Som "före detta" leninist trodde jag att Ehrenbergs bok kunde vara av politisk intresse. Till stor del misstog jag mig.

Till mångt och mycket är Ehrenbergs språkliga sida väldigt intressant. Man skulle kunna säga att stilen till stor del bättre lämpar sig som dålig roman, eller ett försök till filosofiskt politiskt resonemang på en ytlig nivå. I vilket fall menar jag att språket inte riktigt passar för området, som boken berör och diskuterar. Exempel är:

"Naken egoism är omöjligt för ett företag. Vem vill samarbeta med en annan om man imorgon får se allt man gjort gå förlorat för att en tredje pressade priset. Vem vågar anställa någon om man varje dag ska förhandla om lönen? Vem orkar arbeta om man inte vet vad man får betalt nästa timme?"

Dett verkar mera vara filosofi och allmänna tankar, än avancerad politisk filosofi. Samtidigt infaller Ehrneberg också efter ovanstående inlägg med ett rent filosofiskt inslag, utan egentligt värde än betraktelse av en mans tankar:

"Det är som med Gud. Den enda frihet vi har är möjligheten att tacka nej. Att inte vara med. Allt annat är samarbete och beroende".

Vad vill egentligen Ehrenberg med denna bok?

I stort handlar boken om Ehrenbergs syn på socialismen inför 2000-talet, efter det stora misslyckandet med kommunismen. Men tankarna verkar mera vara så ytliga, och faktiskt halv-dåligt skrivna, att Ehrenberg enbart verkat påbörja sin litterära mognadsprocess, eller knappt ens nått dit än.
Ofta finns det dialoger där Ehrenberg talar med socialister eller marknadsförespråkare, och där han efter en romantisk återspegling av själva diskussionen, lägger in något halvtaskigt filosofiskt tänkande (som ovanstående korta exempel).

Det som mest sänker bokens betyg är att man inte riktigt förstår syftet med den. Ehrenbergs marknadssocialism, dvs. vänster-socialdemokratiska tankar, finner inga vidare djupa argument till sin fördel, och språket lämpar sig faktiskt bättre i andra ändamål än detta. Exakt vilket finner jag svårt att avgöra. Kanske är Ehrenberg egentligen bättre på att skriva ekonomiska eller mera politiska skrifter än en form av självbiografisk romantisering av politiska iaktagelser, som denna bok?

Jag kan dock rekommendera boken till nyintresserade politiska människor, som vill förgylla sin tid med att läsa en fullständigt intetsägande bok, om egentligen ingenting. Men boken hamnar inte på sämsta betyg eftersom det här och där lyckligtvis tillkommer en del poänger (på över 300-sidor är väl inte detta helt dåligt?), och att Ehrenberg faktiskt skriver bättre än vissa andra författare. Kanske kan språket liknas vid Dan Browns när jag tänker efter. Vad jag menar med det är det upp till er att avgöra.

Betyg 2