Denna sista bok i David Pelzers självbiografiska trilogi är, enligt mig, den bästa. Dock är den - till skillnad från de två föregående - beroende av de andra böckerna för att fungera. Men den stora behållningen i denna bok är att det är nu David når alla insikter som till slut ger honom frid och lycka.
I "Pojken som överlevde" följer vi David genom sin tid inom amerikanska flygvapnet, det havererande äktenskapet med Patsy och kärleken till sonen Steven. Boken slutar i stort sett när han skrivit sina två tidigare böcker, till slut gjort succé som författare och livsstilscoach, funnit sin stora kärlek, byggt sitt drömhus och funnit frid och förlåtit sin mor. Denna sista bok skänker en viss tillfredställelse då många frågor besvaras och flera trådar knyts ihop. Min största fråga - varför samhället inte ingrep - ställdes och besvarades då David vid sin myndighetsdag fick tillgång till sin 30 cm tjocka mapp från socialen. Han fick även prata med sin kontaktperson om detta. Och det var så att alla lagar som 1973 reglerade familjerättigheter handlade om föräldrarnas rättigheter gentemot barnen. Motsatsen fanns inte. Föräldrar fick lagligen göra i stort sett som de behagade i barnuppfostrans namn. Att myndigheterna tog ett barn från sina föräldrar var extremt sällsynt och därför ingen självklarhet. Men att åtala föräldrar för misshandel av sina barn fanns inte ens på kartan. Lagarna har förändrats avsevärt sedan dess och bland annat David Pelzers öde och kamp har bidragit till detta. Genom åren har David engagerat sig oerhört mycket för barns rätt och fått en lång rad utmärkelser och priser.
Men för att sammanfatta denna bok - och hela trilogin - anser jag fortfarande att Davids öde och kamp är mer givande än själva böckerna. David är inspiratör och förebild snarare genom den han är och vad han gjort än hur han skrivit sina böcker. Under läsandets gång gjorde jag ofta jämförelser med Mia Törnbloms självbiografiska "Så dumt!" som visar en mycket större självinsikt och förmåga att omvandla sina egen erfarenheter till inspirerande och pedagogisk livsstilscoachning. Det är svårt att på ett rättvist sätt skilja David Pelzer: människan, kämpen, hjälten, förebilden, inspirationskällan från författaren, pedagogen, livsstilscoachen. Men för att kunna recensera en bok måste jag sätta en gräns vid någon punkt och göra en bedömning. Och när jag gör det så blir hans trilogi ganska medioker. T.ex. avslutas varje bok med tårdrypande skildringar av nattliga promenader med sonen där de säger till varandra att de älskar varandra och stryker bort tårar från ögonvrån. Sedan följer beskrivningar som Davids omgivning skrivit där de intygar vilken fantastisk människa han är och hur mycket de älskar honom. Och det är märkligt att trots att hans historia innehållit extremt intima och personliga händelser - var det dessa beskrivningar från anhöriga som gjorde mig illa berörd. För mig kändes dessa för intima och privata.
När jag skriver denna recension är jag tvungen att stanna upp och fundera kring varför jag kände så. Kanske är det för att David skrivit sin självbiografi utan att i någon större utsträckning falla åt att glorifiera sig själv. Han har beskrivit händelser och förlopp utan att lägga in någon större värdering. Vi läsare har själva fått göra värderingarna och blivit förskräckta och förbannade, ömmat och känt omtanke. När han som författare så gjort valet att låta sin fru och sin trettonårige son komma till tals utan att tillföra historien något annat än hur mycket de beundrar honom och hur väldigt mycket de älskar honom idag - så känns det som något helt annat. Det känns som en desperat markering: "Se hur älskad jag är idag!!!" Och jag tror att det är just det som får mig att rygga. När ovan nämnda Mia Törnblom i sin självbiografi låter sina anhöriga komma till tals berättar de om hur de upplevde hennes narkotikamissbruk och upprepade svek. De berättade om sina rädslor och kampen att stå ut. Det tillförde definitivt historien genom sina nyanserade och ärliga beskrivnignar. Men så upplevde jag inte denna boks motsvarighet - vilket jag ser som ett stort minus för David Pelzers trilogi.
Nu kommer jag gå vidare och läsa hans självhjälpsbok "Att hjälpa sig själv" och se om jag kanske har fel i min bedömning om hur han lyckats omvandla sitt liv till litterär coachning – med förhoppningen att jag har fel.
Bo Johansson har läst in boken och har - tack och lov - löst av Ove Ström som inläsare av Pelzertrilogin. Med en mörk och brummande röst gör han en strålande jobb som inläsare av boken.