Universums revisorer har ingen humor (men vilka revisorer har någonsin haft det?!) och de tycker att Döden börjar bli för personlig i sitt yrke. Därför får Döden sparken och kastas för första gången någonsin ut i Skivvärlden med egen tid i väntan på sin egen förestående Död. Skam den som går arbetslös, Döden får jobb som skördeman (ett jobb som givetvis passar honom förträffligt) men revisorerna verkar ha stora problem att hitta en avlösare till Döden och allt efter-liv skockar sig i Skivvärldens yttre kanter.
Denna bok handlar dels om konsekvenserna av Dödens avskedande, när levande-döda organiserar sig i Ank-Morpork, kundvagnar anfaller och byggnadskomplex (misstänkt likt gallerior) tycks vilja förinta stadsbefolkningen, dels handlar den om Dödens nya yrke och hans tafatta försök att bli omtyckt som skördeman ute på landsbygden. Och den senare historien fungerar inte fullt ut.. Den känns klibbigt gullig, men det klibbiga klibbar fast även när författaren byter perspektiv till galenskaperna i huvudstaden. Detta gör hela boken splittrad och ganska ofokuserad. Författarens syfte är troligen att polemisera mellan landsbygdens humana inställning och stadsbygdens stressande inferno. Kritiken mot kommersialismen och shoppinghysterin är tydlig, men jag upplever inte att författaren lyckas med sitt syfte, att berätta om det på ett tydligt och klarsynt sätt. Det blir bara rörigt.
Jag gav "Döden ligger lågt" (varför måste de alltid döpa de svenska böckerna med så töntiga titlar - boken kunde översatts rakt från engelskans "Skördemannen") en enkel trea i betyg. För trots skavankerna är det ändå njutbart att läsa Pratchett och möta hans skruvade karaktärer, men jag hade önskat att Pratchett begränsat sig till bara ett perspektiv istället för att hoppa emellan två.