"Ska du avgå nu, Lena?" Dagligen döms människor i en mediedomstol. En privat, vinstdriven, reklamfinansierad domstol som både anklagar, dömer och bestraffar. Ledamöterna är självutnämnda och kommer från de stora mediekonglomeraten Stenbeck, Disney, Schibsted, Bonniers och Time/Warner.
"Hela sanningen om kraschen!" Medierna tar sig också rätten att välja ut, tolka och beskriva olika delar av verkligheten åt oss, de brottstycken av verkligheten som de bestämmer är viktigast.
"Läs vad svenskarna tycker om EU!" Medierna driver sina frågor, de skapar opinionenr. Sedan låter de opinionsinstituten mäta denna skapade opinion och presenterar resultatet som folkets röst. Ändå påstår medierna att de speglar opinionerna. Mediernas svarta bok är en egensinnig och omild betraktelse av medievärlden, globalt, nationellt och "glokalt". Det handlar om journalisternas makt, kändiskulturen, reklamen, nyhetsfabriken, propagandan, mediernas ingrepp i vardagen och tvisten på jämlikhet i medievärlden. De stora frågorna om public service-mediernas roll och om den extrema ägarkoncentrationen inom medierna både i Sverige och internationellt blir allt mer överhängande. Kraven på en granskning av mediernas framfart växer. Här återstår allt att göra.
Utdrag ur boken:
” Det är folket som finansierar public service med avgifter; public service administreras av folkvalda politiker, som kan avsättas. Själva idén är att det ska finnas medier som är fristående från marknaden och oberoende av reklam. Men markanden har svårt att tåla medier som står fria gentemot marknaden, precis som diktaturer inte tål mångfald. Så de har skapat ett nyspråk. Trots att majoriteten av medierna ägs av företagsamheten utmålar de statligt administrerade, av folket ägda medier, som ett hot och staten utmålas alltid som en fiende till folket; trots att folket i demokratier borde kunna kontrollera staten. Vad markanden säger är att folket utgör ett hot mot sig självt; och att markanden vet bättre. Det har blivit alltmer självklart att brännmärka stater som försöker styra medierna. Nu har vi istället fått medier som försöker styra staterna.” (sid. 174)