Recension av Lagerlöfs Kejsaren av Portugalien
År 1914 publicerades Selma Lagerlöfs roman, Kejsaren av Portugalien, och likt hennes tidigare verk Gösta Berlings saga och första delen av Jerusalem blev även denna bok en succé bland folket.
Denna prisade roman utspelar sig under den senare delen av 1800-talet på landsbygden i Värmland och skildrar den fattiga torparen Jan i Skrolyckas liv och faderkärlek till sin dotter Klara Fina Gulleborg. Jan är en torpare som delar en färglös tillvaro tillsammans med sin fru Katarina. Livet känns ganska meningslöst för den hårt arbetande Jan fram till dagen hans ögonsten kommer till världen och han blir pappa. Jan älskar från första dagen sin dotter högt och heligt, men när hon flyttar till Stockholm och bryter all form av kontakt med sina föräldrar ställs allt på sin kant. Den naiva och kärleksfulla fadern försjunker in i en drömvärld med tron om att hans dotter har blivit en Kejsarinna. Han är därmed givetvis den stolta kejsarinnans fader och börjar vandra i vansinnets rike. Även om denna berättelse är sorglig är den skriven med mycket värme då Jans villkorslösa kärlek, hopp samt övertygelse om att en dag se Klara Gulla, hans kejsarinna återvända till honom.
Bokens tydliga huvudperson och ledstjärna är Jan i Skrolycka som man får följa från medelåldern till hans död. Jan genomgår en väldig personlighetsförvandling från den livströtta och sorgsna tillbakahållna värmlänningen till en man med mycket levnadsglädje som inte låter sig slås ner av någon eller något. Det är Jans förmåga att älska och hans tro och tillit till sin dotter som är så beundransvärd, även om det är denna kärlek och tro som sorgligt nog leder in honom på vansinnets banor där ingen kan tygla honom.
Boken har förutom Jan ett flertal viktiga personer som driver fram historien såsom hans fru Katarina, Klara Gulla och hans husbonde Erik i Falla, dock får man som läsare inget större inblick i dessa personer då deras karaktärer enbart målas upp väldigt suddigt.
Varje gång jag öppnade boken var det som att resa i en tidsmaskin drygt 100 år tillbaka i tiden. Selma har en fantastisk förmåga att beskriva det samtida samhället såväl med miljöbeskrivningar samt att kungöra levnadsförhållandena som rådde. Historien präglas starkt av den tid då den utspelar sig i och denna historia skulle mer eller mindre vara omöjlig att tillämpa i modern tid. Det jag reagerade starkast på vad det gäller tiden då denna roman utspelar sig är hur stor påverkan samt roll kyrkan hade i samhället, då den fungerade som en viktigt plats för folket i bygden att träffas och ventilera tankar, åsikter samt byta information i. Dessutom får man även en inblick i de tydliga klassamhället, då boken tydligt skildrar den samtida hierarkiska ordningen bland folket i samhället. Exempel på detta är uppståndelsen som Jan förorsakar när han sätter sig allt för långt fram i kyrkans bänkrader med en utstyrsel som ej är lämpad för en simpel torpare.
Förväntningarna på en nobelpristagare i litteratur var väldigt höga ifrån min sida, och jag var beredd på ett avancerat akademiskt språk. Jag blev därför ganska förvånad när språket som används i boken är väldigt vardagligt och anpassat enligt folkmun, vilket jag upplever är mycket charmigt. I och med att boken publicerades för nästan 100 år sedan är det inte konstigt att jag upplever ordförrådet föråldrat. Jag tror även utan att vara någon specialist på dialekter att språket är lokalt färgat för att förstärka den Värmländska miljön som boken utspelar sig i, vilket i min mening ger boken mer karaktär.
Boken är skriven till min stora förtjusning i kronologisk ordning vilket gör att berättelsen är mycket lätt att följa. Handlingen i sin tur förs fram av en allvetande berättare som framför saker och ting med ett sorts fågelperspektiv i kombination med att man får följa Jans tankegångar och perspektiv. På detta sätt förstärks skillnaderna mellan berättarens och huvudpersonens syn, vilket gör att Jan framstår som väldigt galen.
Det är svårt för mig att avgöra ett tydligt budskap med denna boken och jag tror det är lite av en tolkningsfråga då man kan se det hela ur en mängd olika perspektiv, beroende på vad man har för utgångspunkt. En form av budskap hon tar till ytan i berättelsen är vikten av att ta hand och värna om sina nära och kära, som håller av och bryr sig om en. Då jag tänker på hur otroligt synd det var att Klara Gulla klippte all kontakt med sina föräldrar, vilket bidrog till att hon indirekt drev sin far till vansinne och en förtidig död. Ytterligare ett budskap jag tycker hon förmedlar är att vi människor ser det vi vill eller orkar se. Klara Gullas pappa ville inte höra talas om några dåliga rykten eller historier om sin fantastiska dotter även om allt tydde på att det hade gått illa för hans lilla flicka. Jan vägrade att inse fakta och istället fantiserade ihop ett drömscenario om hurvida hon hade blivit en ärorik kejsarinna, vilket förmodligen var ett sätt för honom att överleva.
Selma Lagerlöf är en utav Sveriges mest rosade författare genom tiderna. Det vore ett alltför starkt uttryckt att säga att jag är besviken över boken men samtidigt levde den inte upp till mina förväntningar, då jag tyvärr inte riktigt kan förstå storheten med Selma och hennes verk. Kanske är jag inte tillräckligt beläst eller har förmågan att avgöra vad som är litteratur på hög nivå, för att kunna uppskatta hennes fulla talang, men enligt min mening var det inget mästerverk utan en medelmåttig skönlitterär bok. Det som jag gillar med boken är att den skildrar en vardaglig miljö och man får en väldigt bra insyn hur samhället såg ut på denna tiden. Jag tycker inte att handlingen är så lätt att relatera till i modern tid, även om en försvunnen dotter, olycklig kärlek och galenskap tyvärr alltid kommer att vara ett aktuellt tema i samhället. Enligt mig är ytterligare en aspekt till dess popularitet bland samtidens folk är Selmas ordval, där språket är lätt att hänga med i samt att historien handlade om väldigt simpla och vardagliga människor. Jag är sammanfattningsvis inte överväldigad av boken, men tycker trots allt att den är läsvärd.