Kan vi lita på det egna omdömet när åren börjar ta ut sin rätt? Och ska vi då nådigt lita på att de yngre vårdar det som efterlämnas åt dem? Det är frågor som dessa som den franske författaren Jean Schlumberger skriver om i sitt monumentalverk ”Saint-Saturnin” från 1932. Berättelsen utspelar på den franska lantegendomen Saint-Saturnin och som läsare kastas man in i handlingen precis innan den åldrade familjemodern Elisabet Colombe somnar in på sin dödsbädd. Elisabets livskamrat tillika familjepatriark William ser efter hustrus bortgång sitt stora tillfälle att leva ut alla de fantasier och lustar som det mångåriga äktenskapet förhindrat. Problemet är bara det att William med ålderns rätt inte längre är fullt tillräknelig – och i vassen lurar allsköns bedragare och bedragerskor som inget hellre vill än att lura av den skröplige gubben allt vad han äger och har. Mellan William och lurendrejarna står endast Williams tre barn Louis, Jourdaine och Nicolas och i kampen om familjeegendomen visar det sig att de flesta medlen är tillåtna…

Anslaget är högst lovvärt och jag tycker också att resultatet på det hela taget är övertygande. Samtidigt måste jag erkänna att läsningen drog ut på tiden samt att de flesta referenserna gick ovanför mitt huvud. Saint Saturnin kan enligt mig jämföras med ett stort landskapsmotiv i olja. Det är lite väl tvådimensionellt samtidigt som det är grandiost och vackert. Personerna som inte beskrivs särskilt ingående är likafullt tecknade med en varsamhet och nyans vilket gör att de känns varma, levande och trovärdiga. Schlumbergers språk är också vackert men inte på något sätt extraordinärt. Det var istället de finurliga berättartekniska greppen och växlingarna mellan dialogformer som trollband mig alla mest. Detta faktum ledde till att den berättartekniska bedriften faktiskt berörde mig mer än själva innehållet (vilket är ovanligt, oftast brukar det vara tvärtom). Till er som om möjligt blir intresserade av att läsa Saint-Saturnin har jag ett sorgligt besked att förmedla: boken lär vara mycket svår att få tag i. Detta på grund av att den mig veterligen endast tryckts i en svensk upplaga, och den kom ut så tidigt som 1933. Boken bokstavligen föll i bitar mot slutet av läsningen, så det var (och detta är helt sant) med hjälp av lim och en tejprulle som den, väl omplåstrad, omsider kunde återställas i bokhyllan. Och där lär den bli stående ett tag.

Betyg 3