Charlie är från början Amerikan men har bott i London i snart tio år, och i nio av de åren har hav varit gift med sitt livs kärlek, Carole. Charlie är övertygad om att de två för alltid kommer att vara tillsammans och tror att deras äktenskap är fyllt av lycka men Carole känner inte likadant. Någonstans under vägen har det gått fel och hon har förälskat sig i den sextioettårige Simon som hon lämnar Cahrlie för.
Förkrossad beger han sig till Amerika, och när han under julen är på väg att åka skidor hamnar han hos Gladys, en pratglad tant som han hyr ett slottliknande hus av och i det huset blir han kvar. Husets historia fångar Charlie, och när han finner dagböcker som tillhör Sarah, kvinnan som huset byggts till för mer än tvåhunda år sedan, blir han som fängslad av hennes spännande historia.
Jag tycker att Danielle Steel skriver bra, hennes språk är på något sätt mysigt. Men emellanåt blir den otäckt sliskig och även smått patetisk. Exempelvis hennes beskrivande av Sarah i denna bok, en kvinna som varenda man tycks falla för eftersom hon är en sådan obeskrivlig skönhet. Sådant irriterar mig, och det är itne första gången jag stöter på sådant i en bok av henne. Kan till och med sjunka så lågt att jag påstår att denna bok ibland fick en Harlequin känsla, vilket i min mening är negativ just i detta fall.
Men om jag bortser från det där sliskeriet så är "Gengångaren" en oerhört bra roman som fängslade mig från första sidan (nåja, nästan i alla fall). Hade det inte varit för Harlequin känslan som dök upp titt som tätt hade boken fått en klar femma, men nu får det allt duga med en fyra.