Kriminalhistoria utan de sedvanliga klichéerna med försupna, desillusionerade poliser. Eller, kanske inte ändå?
Hursomhelst känns det ganska fräscht med en kvinnlig präst som "utredare", även om det inte alltid känns trovärdigt med alla "befogenhetsövertramp" som hon systematiskt hänger sig åt. Trots det tycker jag historien är bra, och intresset hålls uppe. Man vill gärna veta hur det går på slutet...
Språket är forserat, med ibland alltför korta meningar. Zweigbergk har nog haft det som taktik för att få upp tempot. Men ibland blir det för mycket, och för många ofullständiga meningar så man faktiskt ibland tappar tråden för en sekund. Det är lite irriterande och förstör läsflytet.