Djupt inne i de Västerbottniska skogarna bor Hadar och Olof, två åldrade grannar och bröder - bröder som när ett gåtfullt och livslångt hat till varandra. Bröderna som är varandras direkta motpoler ligger båda för döden; Hadar förtvinar i cancer medan Olof är hjärtsvag och svällande av korpulens. Det enda som får dem att härda ut i sina lidanden är hoppet om att kunna överleva varandra. Till denna ensliga avkrok anländer av en slump en okänd författarinna som så småningom kommer att engagera sig i brödernas minst sagt konstiga döds- och livskamp. Hon blir något av en budbärare mellan fiendelägren och via hennes samtal med bröderna framträder två livshistorier som minst sagt får läsaren att tappa hakan.
Efter att ha läst ”Ormens väg på Hälleberget” var förväntningarna på denna bok högt ställda och jag kan så här efter läsningen konstatera en påtaglig besvikelse. Jag ställer mig nämligen ganska kallsinnig till den högst orealistiska skrönan om Hadar och Olof. Jag tycker helt enkelt att berättelsen är mer än nödvändigt konstruerad och verklighetsfrämmande. Möjligen anspelar Lindgren, via brödramotivet, på något religiöst tema som jag inte uppfattat eller har kännedom om. Jag förstår helt enkelt inte syftet med denna berättelse. Då vraken bröderna eller författarinnan (som beskrivs som en barmhärtig samarit) känns verkliga hjälper det inte att såväl språk som berättartempo är behagligt. Nej, den här boken kan jag inte rekommendera er att läsa…möjligen skulle storyn lämpa sig bättre som manus till en kortfilm…möjligen. Belönades med Augustpriset år 1995 för bästa skönlitterära bok.