Vi befinner oss i Paris. Det är en het, kvalmig sommardag någon gång i början av 1700-talet. Staden stinker. En gravid kvinna rensar fisk på torget när vattnet plötsligt går. Barnet är lika oönskat som dess fyra syskon som tidigare kom till Världen på samma plats. Och modern har som uppsåt att återigen döda spädbarnet så fort det tagit sitt första andetag. Men just denna gång, förråder barnets gälla stämma moderns försök att kväva det och så blir hon tagen på bar gärning. Jean-Baptiste Grenouilles moder döms till döden och själv lämnas han till en statlig amma. Det är något märkligt med barnet, trots att han ser rosigt frisk och välmående ut. Kort tid har passerat när amman lämnar ifrån sig honom. Hon fylls av obehag av barnets glupande girighet. Hon ger uttryck för att barnet suger livet ur henne och är besatt av djävulen. Detta antagande grundar hon på att barnet helt saknar kroppsodör. Barnet Jean-Baptiste hamnar hos en präst som ser sig själv som ovanligt jovalisk och trevlig. Självklart kommer denne trivas bra ihop med ett spädbarn som inte luktar (han kan inte se att det skulle vara något negativt). Snart kommer dock även denne på andra tankar och äcklad betalar han det arvode som krävs för att sätta pojken på ett barnhem, så långt bort från honom själv som möjligt. Och detta är bara början, varthän barnet än vänder sig, möts han av ryggar, det är som om folk i gemen, instiktivt känner att barnet är mer parasit än människa. Oberoende andras uppfattningar är Jean-Baptiste precis så uppfylld av sig själv, som folk föreställer sig. Han bryr sig bara om sig själv och sin sinnrika näsa. För trots att han inte luktar själv, är hans luktsinne överutvecklat. Allting i Jean-Baptistes liv handlar om dofter, organiserandet av dem, blandningarna och den självklara förtjusning han upplever när han jagar en doft och finner den.
Pojken växer således upp, hatad och avskydd av alla och hans luktsinne blir hans passion och det enda emotionella band han överhuvudtaget har med mänskligheten. För att lära sig allt om framställning av parfym tar han tjänst som gesäll hos olika hantverkare. I somligas fall leder Jean-Baptistes inblandning till kortvarig framgång, men i de allra flesta fall leds de som kommer i kontakt med honom, på orätta vägar. Jean- Baptiste Grenouille söker efter den perfekta doften. Fatalt nog visar sig den doften häröra från oskuldsfulla unga flickor, på gränsen till vuxenlivet. Dessa jagar han, fångar och destillerar deras dofter efter alla konstens medel. Att detta innebär att han måste mörda, inte en gång utan flera, tycks inte plåga honom nämnvärt. Med ingen annan än sig själv att bry sig om, utan några sociala konvenanser att följa, är han en personifikation av djävulen, så svår att känna igen men inte svår att slå följe med.
Författaren slog igenom med denna bok som blivit en kultklassiker i samma anda som "Tärningsspelaren" eller "American psycho". Berättelsen om en människa som står sig själv närmast och som dyrkar sitt ego så till den milda grad att han förlorar kontakten med mänskligheten, är egentligen inget nytt. Shakespeare skrev Otello där Jago hade exakt samma roll, och vår egen nobelpristagare Pär Lagerkvist skrev "Dvärgen". Det är många som rekommenderat mig att läsa den här boken. Jag hade troligen för höga förväntningar och därför blev jag lite besviken. Rent intrigmässigt håller inte "Parfymen" för några litterära jämförelser. Killen är doftgeni, vill spara den härligaste doften av alla, oskulder dödas i stor omfattning, en parfym bryggs som förändrar allt. Det är inte särskilt komplicerat och flera av kapitlen mitt i boken var sjukt trista. Om det inte hade varit för det genialiskt enkla och spännande språket, hade jag troligen lagt ner. Men som sagt, språket var något av det skönaste jag läst. Flödet strömmade obehindrat från första till sista sidan och gjorde det värt att läsa ut boken. Jag är naturligtvis nyfiken på författarens andra böcker, men denna som anses vara hans främsta kom aldrig att beröra mig speciellt. Betyget blir en stark trea.