BJÖRN LANDSTRÖM: SKEPPET. Lite kring en konstnär och hans mest kända bok.

Björn Landström (1917-2002) hade under finska vinterkriget arbetat som fältreporter och konstnär. Han var en veritabel mångsysslare: Konstnär, reklamtecknare, regissör, dekoratör, författare av lyrik, pjäser, skönlitteratur och faktaböcker, bokillustratör, seglare, jordenrunt-resenär. Efter att ha läst en modernistisk diktsamling av Stig Carlson, påstod Landström att han kunde skriva en lika bra på tre dygn. Han gjorde det, fick den publicerad under pseudonym (Justnuet 1946) och fick god kritik av ingen mindre än Ralf Parland. Först flera år senare avslöjade Landström att det var han som skrivit diktsamlingen, som ett skämt riktat mot den tidens modernistiska lyrik.
Böcker skrivna av Landström (listan hämtad från:http://www.kirjasto.sci.fi/lands.htm ) :
Ett spel om en väg som Åbo bär, 1949 (with Gunnar Clément)
Regina och Gullkronan, 1951
Skeppet i flaskan, 1952
Havet utan ande, 1953
Vägen till Vinland, 1954
En liten bok om vackra båtar, 1955
Skeppet, 1961
Vägen till Indien, 1964
Columbus, 1966
Reseskildring, 1968
Seglande skepp, 1969
Egyptiska skepp 4000-600 f.Kr., 1970 .
Självporträtt, 1987
Jag har läst nästan alla, samtliga illustrerade av honom själv. Han har dessutom illustrerat bl.a. Jan Fridegård och Edith Södergran.
Av de som jag minns bäst är:
Flaskskeppet handlar om en seglats som han och några kompisar företog i Östersjön, inkluderande deltagande i tävlingen Gotland Runt, men det är också en fin skildring av vänskap och bitterhet över en väns svek.
Havet utan ände, en roman om Magellans världsomsegling. Boken skrev han som en protest mot alla felaktigheter som han hittade i Stefan Zweigs kända roman på samma tema. Men jag hittade en grov felaktighet i hans illustrationer av Magellans skepp: Riggarna är utrustade med fotpärtar (fotstöd av rep som användes vid seglens bärgning), dylika användes först ett och ett halvt sekel senare! Romanen är som nästan alla finlandssvenska romaner (och alla hans böcker), skriven på en lite ålderdomlig men vacker (kanske lite tråkig?) svenska.
Vägen till Vinland, om en vikingaresa till Amerika, minns jag mest för de fina vinjettbilderna utförda i naiv stil - lite i stil med medeltida dopfuntfigurer.
Skeppet tar jag upp senare.
Vägen till Indien är ett praktverk skrivet och layoutat av honom själv och med hans briljanta och detaljerade målningar visande och skildrande upptäcktsresor från den egyptiska drottning Hatsepsuts expedition till Punt till tiden strax innan Columbus. Det är populärvetenskap i ordets bästa mening.
Columbus är ett praktverk i samma stil, en helt underbar bok med fina bilder och bra skriven.
Reseskildring är fin skildring av en resa i Magellans spår med många samtal, iaktagelser och reflektioner. Själva resan var en studieresa inför en bok om Magellan som han tänkt skriva i samma stil som Vägen till Indien och Columbus, en bok som han aldrig orkade skriva.
Han tyckte själv att Reseskildring var han bästa bok. Men Dagens Nyheters mallige kultur-ande Per Wästberg skrev en synnerligen hånfull recension. Eftersom de finlandssvenska kulturmänskorna läser DN, smittade Wästbergs recension av sig på den finlandssvenska tidningarnas kritiker.
Seglande skepp är en pocketutgåva av Skeppet, men med många nya bilder och den skildrar enbart segelfartyg. Liksom med Skeppet, har skeppsforskningen gjort att avsnitten om medeltidens och de förhistoriska skeppen till vissa delar "passerat bäst före datum". Men det är trots det en mycket bra referensbok för alla intresserade av fartygshistoria.
Egyptiska skepp är ett vetenskapligt praktverk vars slutsatser säkert ännu är relevanta. Han beskriver i detalj allt som gått att få fram om det faraoniska egyptens skepp och farao Cheops unika gravskepp som hittades helt intakt i en grav beskrivs in i minsta detalj. Han har fått kritik för att hans rekonstruktioner ibland varit väl fantasifulla. Men han redovisar alla sina källor och så vitt jag kan se är hans tolkningar nästan alltid helt rimliga.
Regalskeppet Vasan från början till slutet, är en bok i samma stil. Han beskriver i detalj hur skeppet byggdes, varenda liten detalj i skrovet och i riggen får sin beskrivning . Vasen (Vasa, Wasa, Vasen) är världens enda helt intakta segelfartyg (till skillnad mot t.ex. amiral Nelsons betydligt yngre Victory, utställd i Portsmouth, som efter alla renoveringar i praktiken inte är samma skepp som det som deltog vid Trafalgar 1804). Bara en sån sak, som att de flesta av Vasans segel är bevarade.
Tillsammans med Wasavarvets (Vasamuseets provisoriska föregångare) timmerman Johan Blomman och dess riggexpert Eva-Marie Stolth lär han känna skeppets minsta vrå . Men museets ledning avskyr han och anmäler den till regeringen för inkompetens (en helt befogad anmälan anser jag som gammal Vasa-diggare!). Men hans målningar av Vasens skulpturer har visat sig vara felaktiga på en punkt: Han avbildar dem som huvudsakligen förgyllda mot blå bakgrund. Jag antar att Wasavarvets skulpturexpert Hans Soop (vars verk om Vasas skulpturer han illustrerat) misslett honom. Man visste faktiskt redan då, att skulpturerna var grant bemålade mot en röd bakgrund! (Men man var nog fast i känslan att guld är vackrare än brokiga färger, liksom man i 200 år vetat att antikens skulpturer inte alls var vita utan brokiga i alla regnbågens färger - och trots det avbildas de nästan alltid som vita!)
Trots att Wasavarvets ledning gjorde att han vantrivdes under åren som han utforskade Vasans skrov (tydligen de värsta åren i hans liv), blev Vasan en mycket bra bok. Men en lustig detalj, är att Landström som alltid varit en urstyv målare av vågor och vatten, helt misslyckas med detta. I hans fina gouachemålningar kan man tydligt se att vattnet är överarbetat - att han målat och målat över,
och målat om på nytt - för att till slut måla vågorna på samma sätt som ett barn gör!
Hans sista bok är självbiografin Självporträtt. Här skildrar han utförligt hela sitt liv, alla sina böcker och oräkneliga målningar, hans många segelbåtar och vänner inom de finska kulturkretsarna. Men han är en bitter gammal gubbe, alla dåliga recensioner av hans böcker redovisas, alla ovänner och inte minst alla hans och hustruns krämpor som tidvis invalidiserade dem båda. Den här boken är förstås rikt illustrerad. Och ja, den berömde och fine barnboksförfattaren/animatören/illustratören Olof Landström är Björns son.

Men nu till Skeppet.
1961 var jag sju år gammal och min familj bodde i Danmark. Men genom Dagens Nyheter hade jag redan i flera år följt Vasas bärgning och just 1961 bröt hon äntligen vattenytan och min kärlek till den fina gamla skeppet har sedan dess bestått. Samma år utkom Björn Landströms bok Skeppet och en dansk tidning som vi prenumererade på publicerade nån sorts lotto-spel där varje ruta och bricka hade en bild av skepp som Landström ritat. Så fick jag syn på Landströms fina båtbilder första gången. Men jag tror att det skulle dröja ytterligare några år innan jag fick boken Skeppet. För några år sen var boken helt sönderläst och dess sidor fanns lite varstans i min lägenhet. Men jag hittade ett ex i bra skick på ett antikvariat. Boken är fortfarande lika bra. När Björn Landström tänkte skriva en bok om Columbus, upptäckte han att det inte fanns några korrekta avbildningar av skepp från Columbus tid. Han plöjde igenom bibliotek och museer och bokaffärer. Han beslöt att vänta med boken om Columbus och istället skriva en bok om fartygens historia. Som erfaren reklamtecknare hade han snabbt bokens layout klar, det återstod att fylla i med bilder och text. Han hade tänkt skriva om de seglande fartygens historia, men en bit in artbetet ville förläggaren också ha några avsnitt om de maskindrivna fartygens historia, ett ämne som han var mindre intresserad av, vilket kanske märks i boken. Före publicering granskades hans bilder av bl.a. R C Anderson, den tidens store expert på seglande fartygs historia. Med sina stora uppslag med gouache-målningar detaljerade in i minsta spik, mindre teckningar och en kort men informativ text blev boken en succè. Den var den första boken i sitt slag och dess stora inflytande ser man på den flora av böcker i samma ämne som senare författare skrivit. Målningarna i denna bok, liksom i hans tidigare praktverk och hans illustrationer av andra böcker är klart inspirerade av konstnären Akseli Gallen-Kallelas berömda målning av Lemminkäinens mor i Kalevala (http://www.niksula.cs.hut.fi/~xyu/kale-gb/pics/gallen/lemminkainens_mother.jpg): Tydliga konturer och rikt detaljerade. På Landströms målningar ser man tydligt träets ådring i skrovplankorna. Det är faktiskt en medvetet orealistisk detalj, på ett verkligt skepp ser man inte ådringen på det avstånd som krävs för att fånga hela skeppet i en blick. Han har själv beskrivit det som att han tänkt sig att bilderna i boken ska vara som ett galleri av fartygsmodeller, så att man genom boken har en egen samling båtmodeller större än något museum kunnat uppbringa. Det otroliga perspektivet i de kurviga skeppens bilder, har han fått fram genom att helt enkelt tänka sig skeppet som en låda som han ritar i perspektiv. I andra fall har han säkert gjort som då han gjorde bilderna av Columbus skepp: Byggt en mycket enkel balasaträ-modell och sedan fotograferat den i olika vinklar och på så viss fått fram ett arbetsunderlag med perspektivet rätt. Jag har själv använt båda metoderna för mina (jämförelsevis) dåliga skeppsporträtt (se axelnelson.com), och de fungerar båda alldeles utmärkt.
Som referensbok har Skeppet (liksom Seglande skepp) "passerat bäst före datum" beträffande delar av egyptens, antikens, forntidens och till stor del medeltidens skepp. Forskningen och nya arkeologiska fynd (när Skeppet skrevs var undervattensarkeologi en nästan okänd vetenskap!) har lett till nya tolkningar av hur dessa skepp såg ut. Så den delen av boken kan man njuta av istället för att bilderna är så vackra (och för att en del bilder faktisk inte passerat bäst före datum)! Men för perioderna efter medeltiden är boken i stort sett felfri (en detalj bara, han avbildar världens första ubåt, Turtle med skruvar som framdrivningsmedel, nu vet man att den drevs fram med väderkvarnsvinge liknande propellrar). Med sina bilder, sitt fina språk och spännande ämne har Skeppet nog varit den bok som inspirerat mig mest av alla, såväl som amatörmålare, fartygsälskare, konstälskare, historie-nörd som andra delar av mina kreativa och känslomässiga sidor. Min hemsida om fartygshistoria (axelnelson.com) hade varit otänkbar utan all inspiration som jag fått av Landströms bok. Man behöver inte vara ett dugg intresserad av fartyg för att älska den här boken.
På antikvariat och bibliotek (numera förpassade till källarmagasinen, i bästa fall. Annars får man söka efter dom på t.ex. universitetsbiblioteken) hittar man hans övriga böcker. Hans numera helt bortglömda skönlitterära produktion är väl värd en nyutgivning.
Alla denne amatörs faktaböcker får fem plus. Hans skönlitterära alster mellan 3 och 4 (lägre betyg säkert för att jag gillar faktaböcker bättre!)

Betyg 5