Edgar Allan Poes novell Den svarta katten är en psykedelisk skräckskildring om en man som till en början är en god och djurvänlig man, som litar mer på djur än människor, men som av alkoholens negativa effekter blir alltmer våldsam och elak. Innan alkoholens klor hade satt ett fast grepp i huvudpersonens liv var den svarta katten, Pluto, hans bästa vän och Pluto var honom lojal och trogen och följde honom vart han än gick.
Efter en kväll på krogen kommer han dock i berusat tillstånd att alstra en stark ilska mot katten som börjat undvika honom efter att han märkt av sin husses förändrade tillstånd och beteende. Den berusade mannen drar därför katten i svansen vilket medför att katten reagerar förskräckt och ilsket genom att bita honom i handen. Då blev huvudpersonen så arg att han tog fram sin kniv ur fickan och skar ut ögonen på honom.
Dagen efter då han sovit ruset av sig får han ett sting av skuldkänslor, men genom alkoholens inmundigande kan han döva dessa stickande känslor. Därefter undviker katten sin husse helt och hållet, vilket tar huvudpersonen hårt. Men en dag gillrar huvudpersonen en fälla för sin katt. När katten fångas in hänger han katten i ett träd för att slippa påminnas om sin skuld inför den tidigare så kära katten. Agerandet verkar dock inte ha något särskilt syfte utan handlar mest om att göra något som är fel, bara för felandets skull.
På natten brinner hela huset ner och när huvudpersonen undersöker ruinerna efterkommande dag upptäcker han att en nyrappad vägg är det enda som står kvar av huset. På väggen finns en katt med snara fastmålad på väggen. Den naturliga förklaringen tror huvudpersonen är att någon granne upptäckt katten hängandes i trädet och att denne slängde in katten i det brinnande rummet för att väcka honom. Sedan kom katten att brinna upp mot väggen vilket etsades fast som en avbild. Denna episod av novellen är nog den mest otroliga och det främsta beviset för att övermänsklig verksamhet försiggår.
Därefter börjar han sakna en katt vid sin sida och försöker finna någon att ersätta den gamla med. På krogen finner han en svart katt som är identiskt lik den gamla, men med den skillnaden att han har vit päls på delar av halsen. Ju mer tiden går desto mer föreställer det vita pälsområdet en snara.
Efter eldsvådan har huvudpersonen och hustrun bosatt sig i källaren. En dag när de båda går ned i källaren är den svarta katten som vanligt med sin husse och är så närgången att han snubblar och så när faller ned på golvet. Då återväcks hans stora argsinthet och han riktar ett slag mot katten med sin yxa. När hustrun hejdar honom mitt i slaget lyfter huvudpersonen i stället yxan mot hustrun och sätter eggen mot hennes huvud. För att dölja sitt brott väljer han att mura in henne i källarväggen.
Novellen är skriven i jagform, till och med som om att författaren själv har varit med om novellens innehåll, och som läsare uppfattar man händelseutvecklingen utifrån huvudpersonens perspektiv. Men trots det får man som läsare ingen sympati för mannen, snarare tvärtom. Och hans öde känns som helt rättvist.
Huvudpersonen är helt övertygad om att det är den svarta katten som spökar och genom sin list har försatt honom i olycka, både vad gäller mordet på hustrun och avslöjandet av hans hemlighet som han noggrant har murat in i väggen. Men han avvisar inte helt möjligheten, åtminstone inte i början, att allt är en slump. För allt som händer skulle kunna ske utan någon medveten avsikt bakom resultaten. Det kan lika gärna vara huvudpersonens dåliga samvete som gör att han avslöjar sig för poliserna. Men samtidigt är alla händelser sammantaget så otroliga att det inte verkar sannolikt att allt är en slump.
Att katten är svart är nog ingen slump utifrån författarens perspektiv eftersom det traditionellt sett anses betyda otur att se en svart katt. Mycket av novellens atmosfär byggs upp av vidskeplig skrock, vilket gör att novellens läsare lätt dras till den mer övermänskliga tolkningen av händelseutvecklingen.
Novellen bygger upp en spänning med hjälp av mystik och alkoholens dimmor och ger fler olika tolkningsmöjligheter. Men samtidigt är novellen ganska endimensionell då det är svårt att känna en minsta lilla sympati för huvudpersonen. Denna förenkling drar ned betyget ett snäpp.