En mycket gripande, spännande och tänkvärd roman av Stig Dagerman. Enligt mig hans främsta verk.

Betyg 5

Min favorit av Dagerman.

Betyg 5

I boken "Bränt Barn"skildras en 20-årig student vid namn Bengts liv, efter det att hans mamma dött. Bengts pappa, Knut, har haft en älskarinna ett tag och ska nu gifta sig med henne. Först utvecklar Bengt ett hat mot Gun, som pappans "flickvän" heter. Detta hatet går ut över omgivningen och han själv. Han blir ond och gör elaka saker som han ångrar. Undan för undan förstår Bengt att han är kär i Gun. Det slutar med att de har ett kärleks förhållande bakom Knuts rygg.

Betyg 5

Får en att fundera långt efter det man lagt ifrån sig boken. Otroligt bra bok.

Betyg 5

Fin skildring av det svåra i livet.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Denna bok är ett djupt psykologiskt porträtt av huvudpersonen Bengt, som genomlider en svår inre kris efter moderns död och faderns därpå, enligt Bengt själv, klandervärda beteende. Man märker att Degerman själv har erfarenhet av det Bengt går igenom, och det han upplever. Vi vet ju att Dagerman själv förlorade sin moder, och vi vet att han i det privata livet sökte ta sitt eget liv vid upprepade tillfällen innan han så lyckades med gas i ett garage vid 31 års ålder. Med det i åtanke blir denna bok kuslig, men också än mer äkta och gripande.

Romanens språk är enkelt, Dagerman leker med ordföljd och meningsbyggnad, vilket på sina ställen skänker en effekt som höjer värdet på det innehåll som förmedlas. Det som jag älskar med Dagermans skrivsätt i denna bok är att han inte sällan tillgriper något slags basalpoetiskt framställningssätt, d.v.s. att han bygger upp enkla meningar i en sorts etapper som på slutet formar en tydlig ståndpunkt.

Vad jag också gillar med denna roman är att författaren stundom bryter in med allmänna reflektioner och sentenser i boken, kommenterar en tanke eller en handling som någon av karaktärerna i boken tillägnar sig. Det skänker ytterligare djupsinne.

Trots allt detta positiva med denna bok, är det ingalunda en topproman, enligt mig. På sina håll är den ganska utdragen och seg, och det mesta händer mot slutet. Jag har inget emot saktfärdiga romaner, tvärtom, det är dem jag finner mest givande, men denna är, som sagt, lite tradig på sina håll. Men för det mesta är den djup och reflekterande ändå. Så det är helt klart en bra roman, men inte förträfflig.

Jag vill egentligen ge 3,5, eller 4 av 6, men det går ju inte. Så det blir en trea.

Betyg 3

I fokus i Stig Dagermans Bränt barn (1948) står filosofiestudenten Bengt, vars mor i bokens inledning hastigt avlider. Det är upptakten till ett relationsdrama av minst sagt underliga mått. Bengts stora olycka omvandlas snart i en vrede som riktar sig mot det mesta i hans omgivning, men främst faderns nya kvinna (eller älskarinna som det så småningom visar sig) Gun. Vreden är dock av den mer kortlivade karaktären och när midsommaraftonen firas in på ödslig ö i Stockholms skärgård förbyts den successivt till pyrande… och brinnande åtrå! En åtrå som visar sig vara besvarad.

Det här en bok som med fullständigt briljant språk behandlar den svarta kärlekens sorg, skuld och svek. Men också den korta glädjen däremellan. Som vanligt snuddar varje mening vid poesin, beskrivningarna är avskalade och oerhört omedelbara. Det är förödande vackert, men i förlängningen ganska svårtuggat, nästan för vackert för sitt eget bästa. Jag kan likna läsupplevelsen vid inmundigandet av ett riktigt bra Amaronevin: Mustigt, intensivt, fylligt och helt underbart. Men efter ett eller två glas räcker det - smaklökarna är därefter mer eller mindre avdomnade. Samma sak med Bränt barn, när boken gick in på andra halvan hade jag dessvärre redan tappat mycket av koncentrationsförmågan. Faktum är att jag därvidlag nästan längtade efter att boken skulle ta slut. Och det kan ju aldrig vara ett bra tecken.

Jag tror att Dagermans språk lämpar sig bäst för det korta formatet.

Betyg 3

Mitt första ordentliga möte med ikonen och jag måste säga att jag är nöjd. Det fanns tillfällen, framför allt nånstans i mitten när jag tvekade, men när jag läst ut blev jag övertygad. Bränt barn är ett mästervärk!

Dagermans språk är extremt avskalat, ibland på gränsen till naivt och barnboksaktigt. Det enastående är dock att alla de korta, enkla meningarna är valda med utsökt känsla för rytm och pression. Psykologin är mångbottnad och knivskarpt fångad, känslorna överlappar varandra men som en klangbotten finns ständigt den nattsvarta ångesten. Dagermans avskalade språk skalar av människorna, löser upp tillvarons beståndsdelar och gör läsaren sårbar.
Dessutom är texten laddad med starka och tvetydiga symboler för hat, kärlek, lust och svek, hunden, ljuset, tigern och gasselen osv.

En fängslande bok om en ensam ung man som söker rättelse och renhet. Om lögner och svek. Om att inte kunna lita på någon. Och till sist, den verkliga ångesten. Att inte kunna lita på sig själv.

Betyg 5