Många i Sverige känner till Selma Lagerlöf och att hon belönades med nobelpriset för sitt författarskap. Att påstå att Lagerlöf är en av Sveriges mest välrenommerade och välkända svenska författarinnor torde därmed vara ett ganska okontroversiellt uttalande. Mindre känd för den svenska allmänheten är istället Nelly Sachs författande och det faktum att hon precis som Selma (och som en av total tio kvinnor) tilldelats den finaste litterära utmärkelsen – nobelpriset i litteratur. Sachs är alltså en av totalt sju svenska litteraturpristagare och jag har länge varit sugen på att läsa någon av hennes böcker. Sagt och gjort, nu har jag läst ”Vägen är en hand” som består av fyra scensiska dikter som inte är dikter i traditionell mening utan snarare en sorts blandning mellan pjäs och dikt. Efter en första genomläsning är jag hågad att påstå att läsningen överraskade mig åt båda håll så att säga.

Merparten av denna diktsamling utgörs av det sextio sidor långa poemet ”Vägen är en hand – en mardröm i nio bilder” vars namn boken också fått bära. Stilen är här (liksom i hela denna volym) påtagligt suggestiv och Sachs berättar med nio s.k. bilder historien om Heinz, som skadeskjuten och nätt och jämt räddad från döden, vaknar upp i ett snöbeklätt landskap (gissningsvis på en krigsskådeplats) tillsammans med sin svårt skadade vän Pavel. Huvudpersonen som är på flykt från sina bödlar lyckas rädda sig själv på vännens bekostnad och undangömd i ladugård konfronteras Heinz med sina skuldkänslor i de återkommande feberdrömmarna. De olika mardrömsbilderna är i huvudsak tillbakablickande och levandegör olika personer ur Heinz förflutna och dennes stora rädslor. I efterliknandet av drömmarnas osammanhängande form finns tydliga beröringspunkter med Strindbergs ”Ett drömspel”. Drömmarna påminner inte desto mindre om något som också skulle kunnat varit direkt hämtat från en film av David Lynch:

”Gallerdörren har öppnats. En cirkelformad plats. Cirkusen är drömartad till sin karaktär. Väggar av spelkort, som fladdrar i det lätta draget. I mitten ett slags rykande altare med inbyggd högtalare. I bakgrunden lägger man ut gatsten och river upp den igen, i förgrunden förföljare i rosa trikåer med svarta masker – som rytmiskt kastar ut metkrokar och rör sig med danssteg.”

Jag blev på det hela taget mycket fascinerad av denna pjäs/dikt som behandlar viktiga mänskliga känslor som ansvar och rädsla. De tre övriga pjäserna/dikterna, som till sitt omfång är mycket kortare, lämnade dock inga som helst intryck efter sig. ”Den magiske dansaren” skildrar vardagstillvarons mekaniska förlopp och tankar på en förfluten tid medan ”Fyra gånger Galaswinte” och ”Kurragömma med Emanuel” är mycket svårbegripliga och omöjliga att ge en rättvisande beskrivning. Därför kan jag inte heller betygsätta dessa siffermässigt. Det sammanvägda betyget för alla fyra ”dikterna” stannar dock vid en synnerligen stark trea.

Efter att ha läst denna bok är jag nyfiken på att läsa mer av Sachs, och det är ju ett betyg så gott som något…

Betyg 3