Med ett vackert språk beskriver Per Olof Enquist det danska hovet på 1700-talet. Författaren börjar med att avslöja slutet, men det förstör inte berättelsen, tvärtom så gör det den suggestiv.
Den unge Christian VII var svag och ville egentligen inte regera, han trodde att han var bortbytt och skulle på det viset slippa regera. Han var mer intresserad av teaterns värld. Hans uppfostran var hård och meningen var att han skulle brytas ned, så hovmännen kunde ta över makten. Regenten blev melankolisk med ett stort mörker i bröstet, därför anställde Struensee som livläkare. Han vann snart den unge kungens förtroende och fick ta över mer och mer av Christians uppgifter, så det var i princip livläkaren som styrde landet. Det var väl inte det hovmännen med Guldberg i spetsen hade tänkt sig.
Struensee var en fritänkare, påverkad av upplysningens idéer och han avskaffade många reformer t.ex. censuren, han hade som mål att avskaffa träldomen men det hann han inte med. Livläkarens stora misstag var att han även tog över drottningen, det hade inte kungen något emot, men det fanns andra som inte såg på det med blida ögon. Förhållandet med drottningen och frukten av det blev till slut hans fall. Han fick många fiender och hans största fiende var en liten man som hette Guldberg.
När Struensee satt fängslad hade han mycket tid att tänka. Han fann att bestraffningen i ett liv efter detta var orimlig, människan straffades tillräckligt i detta livet
Livläkarens besök är en historisk roman, att den bygger på verkligheten gör det hela mer intressant. Enquist skriver på ett osentimentalt sätt och man får följa de inblandades tankar, på så vis kan man förstå deras handlande bättre. Det är skickligt gjort av författaren att beskriva människor och handlingar så att jag som läsare känner förståelse för nästan alla inblandade.
Jag gillar verkligen Enquists sätt att skriva, han använder inte onödiga ord. Det är vackert och koncist, och jag kommer definitivt att läsa mer av honom.