Tramsigt nog, älskar jag Eric Ericson utan att tycka att boken är något av det roligaste jag läst. Den här människan måste ha haft vansinnigt roligt! Jag är annars en ganska samlad person, men vissa formuleringar i hans brev fick mig att fnissa ljudligt på bussen på väg hem. Hur reagerar man när man får ett sånt här brev? Man har ju inget annat val än att skriva tillbaka för att avstyra att man ska få 160 utlänningar på studiebesök som vill klappa hunden! Härligt befriande! Jag vill ge Ericson själv en 5a!