Vintergatans son

Post nummer nittiosju, skrek utroparen. En pojke.
Throby kände sig virrig och svimfärdig av den ovana känslan av att ha fast mark under fötterna igen. Slavskeppet hade färdats mer än fyrtio ljusår, och i sina lastrum förde det med sig alla slavskeppes gemensamma stank, odören av tättsammanpackade otvättade kroppar, av fruktan och uppkastningar och gammal inpyrd rädsla. Men så länge pojken var kvar där inne hade han dock åtminstone varit någon, en erkänd och godtagen medlem av en grupp, berättigad till sitt dagliga mål mat, berättigad att slåss för rättigheten att äta ifred.
Nu var han återigen bara ett hopplöst ingenting, återigen utbjuden till försäljning.

Medelbetyg: 3,5 (2 röster)