Med höga förväntningar om vad Claes Eriksson skulle kunna prestera som textförfattare gav jag mig i kast med "Alster - en stunds texter". Boken innehåller en uppsjö av dikter, kortnoveller, sketcher, kåserier, tankar mm. Allt i en salig blandning - på olika sätt präglade av Erikssons sprudlande kärlek till ordlekar och underfundigheter.
I det stora hela blev jag dock besviken. I min mening består bokens texter till största delen skräp. Många alster känns framkrystade utan någon baktanke, omtanke eller mening.
Men sedan finns det andra som förmedlar den känsla jag hade hoppats på, och väntat mig av Claes Eriksson. Korta, kärnfulla – talangfulla – texter. Som:
”Jag ville sjunga en visa om världen
Jag ville ta alla mänskor i famn
Jag ville kyssa min bror och min syster
Jag ville lära mig alla namn
Men det var där det sprack alltihopa
Det var där det sprack, så vitt jag minns
När jag skulle lära mig alla namnen…
Herrejävlar vad namn det finns.”
Det är i sketcher, verser och sångtexter som Claes kommer mest till sin rätt och bara vid ett fåtal tillfällen höjs hans prosa till mer än bara pretentiöst ordbajseri.
Och det är märkligt med tanke på hur han i förordet till boken ursäktar sig för att han alls skriver en bok, då han inte vill vara pretentiös.
(Så låt bli då.)
Jag hade hellre sett att han sållat bort 80 % av bokens innehåll och ersatt med annat kvalitativt material – som jag vet han har producerat.
Han har skrivit texter som skulle räcka till en tjock bok värd en femma. Denna samling får dock, i sin helhet, betydligt lägre betyg.