en klassiker som jag aldrig kommer glömma, kanske för att jag befinner mig i samma sits som den unge Werther, nämligen hopplöst förälskad!!

Lotte har just flyttat in till byn och Werther föräslkar sig i henne vid första ögonkastet och försöker vid varje tillfälle som ges kommunicera med hennne, de blir goda vänner och kan inte vara utan varandra, även lotte älskar honom. lotte som är moderlös har ansvaret för ett antal syskon som är yngre och werther är där dagligen och hjälper henne och även han fäster sig vid barnen och vice versa!

i vissa delar där wrther bekänner om sin förälskelse är det väldigt romantiskt och spännande och det gör att fukten framskrider i ögonen och man blir torr i halsen! när lotte blir bortlovad så klarar inte werther av det och ger sig av för att komma över henne, men han kommer tillbaka eftersom lotte är sjuk och hon vil träffa honom, under hela den tiden som han varit borta kan han inget annat än tänka på henne och sjukdomen börjar sakta omfånga honom, och nu när han är tillbaka och han ser lotte med hennes fästman så tar sjukdomen över honom och en sista gång bekänner han sina känslor för henne ....................

eftersom jag känner precis samma sak som han gjorde för en tjej som även hon är upptagen med enda skillnaden att jag inte förklarat min passion för henne personligen även om hon vet om mina känslor för henne så börjar hjärtat dunka fortare och fortare bara jag sitter här och skriver detta!!

när den här kom ut under 1700 talet så var det hundratals hoplöst förälskade ungdomar som tog sina liv och snart talades det om wertherfebern som drabbade europas ungdomar!!

en femma för att författaren lyckats skildra werthers känslor och tankar in i det sista!!

Betyg 5

För att ta till sig den här boken behöver man (ja jag anser att det är nödvändigt) ha upplevt den sortens olyckliga kärlek som Goethe så insiktsfullt beskriver.
Jag grät aldrig, men så gråter jag inte av de bästa böckerna, utan sitter där med snustorra ögon och inser att mitt hjärta har plågats på samma sätt som stackars Werthers. Slutet har jag ännu inte nått, men mer än att ge mig en putt i riktning mot slutet (i boken) så blev jag avskräckt.

Det är en lättläst bok och sidorna bara flyger förbi (inte alls lika svår som t.ex. Faust). När man upplever en olycklig kärlek kanske det inte är den bästa tidpunkten att läsa den, men om man tar sig igenom den tuffa perioden kan den nog fylla funktionen av en självkänslehöjning.

Betyg 3

”Den unge Werthers lidanden” är vid sidan om “Faust“ Goethes mest välkända berättelse. Werther får i boken ikläda sig rollen som litteraturhistoriens kanske största ”loser”, en olycklig anti-hjälte vars situation ingen läsare rimligtvis vill befinna sig i. Werthers otillfredsställda önskningar, hindrade lycka, ursinniga svartsjuka och intensiva smärta är känslolägen som är beskrivna intill fulländning. Sorgen som uppkommer av den egna otillräckligheten och av kärlekens många orättvisor torde vara en känsla som är universellt allmänmänsklig och därför lika aktuell nu som när boken skrevs 1774. Jag tror att det är av den orsaken som romanen överlevt så länge och med rätta kan kategoriseras som en klassikernas klassiker. Jag tror också att handlingen, just därför, appellerar till läsare oavsett kön (även om huvudpersonen är en man).

Stilmässigt är ”Den unge Werthers lidanden” att betrakta som brevromanens arketyp; en roman som till övervägande delen består av fiktiva brev, ibland med inslag av dagboksanteckningar (i boken skrivna av Werther till vännen Wilhelm). Läsaren får undan för undan för ta del av hur Werther fördärvas av en olycklig och i huvudsak obesvarad kärlek till den undersköna ljusgestalten Lotte som är förlovad med sin sympatiske fästman Albert (just det faktum att fästmannen inte beskrivs som skurkaktig utan istället som en helyllekille är en snygg detalj, en detalj som väsentligt förvärrar huvudpersonens lidande). Boken är mycket lättläst och på grund av att berättelsen till stor del är självupplevd känns beskrivningen av Werthers ömtåliga känslor, som växlar mellan tillstånd av fullständig lycka till avgrundsdjup depression, mycket autentisk.

Romanen speglar också på ett uttrycksfullt sätt 1700-talslitteraturens enorma sentimentalitets- och naturdyrkan och kan i så måtto sägas vara representativ för tidsepokens överdådiga litterära mode. Tyvärr (eller som tur är) sympatiserar jag inte alls med det sätt varmed huvudpersonen väljer att slutligt hanterar och ”bemästra” sin situation. Litteraturhistoriens kanske mest välkända självmord känns därför inte bara oväntat utan även urbota dumt. Kan det oförmodade slutet möjligen förklaras av att Goethe helt enkelt inte lyckades knyta ihop sin historia?

Betyg 3

Visst, den är bra. Men inte så bra så att den får mer än en 3:a.

Betyg 3

En av mina favoritböcker.

Romantikens stora lilla roman.

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Recension – Den unge Werthers lidande

Goethes första bok ”Den unge Werthers lidande” tillkom 1774 under en fyra veckorsperiod som för författaren kan betraktas som ett bokslut över sin känslostormiga period. Efter denna sturm und drang-verk (förelöpare till högromantiken) utvecklades Goethe mer och mer till distanserad världsbetraktare med höjdpunkt i andra delen av Faust. Jag hade en fördom om att boken skulle vara smörig och patetisk. Men jag anser inte att boken uppfyller den beskrivningen. Förvisso kan Werther beskrivas som något patetisk men boken i sig ger ett intressant personporträtt av en person som är mer känslosam än förnuftig.

Den unge Werther var en orolig och rastlös själ som ältade hjärteangelägenheter och förstorade upp sina känslor och känsloyttringar till oproportionella överdrifter. Jag påstår inte att känslorna är orealistiska eftersom jag kände igen mig själv i Werther när jag var i tonåren. Men de överdrivna känslorna är knappast särskilt rationella och sunda. Visst är det fint att avguda en kvinna så pass mycket som Werther gjorde. Men hur kunde han ge upp hela sitt liv för en annan människas skull? Är detta romantik? Är detta kärlek? Då är den ganska destruktiv och inte särskilt vacker. Ideologin bakom hela historien bygger ju på att en man ger upp sig själv för en kvinnas skull. Något som knappast är särskilt populärt i den feministiska era vi lever i då enbart kvinnans umbäranden är intressanta att förmedla.

Min hypotes är att unga människor lätt kan dras till sådana starka känslor då de ännu inte upplevt den stora och mogna kärleken. Livet kan te sig ganska tråkigt och innehållslöst och då kan fantasin vara en bra utväg. Så var det för mig i tonåren. Men så här i efterhand kan jag inte låta bli att tycka att mina känslor då var ganska naiva och barnsliga och detta gäller också Werther.

Men trots detta kan jag inte låta bli att sympatisera med den unge älskaren som först gör allt för att försöka glömma bort henne eller alternativt enbart vara vän med henne då hon redan är trolovad med en man som Werther uppskattar. Sedan försöker han, trots vissa samvetsbetänkligheter, övervinna sin kärestas hjärta men misslyckas totalt.

Goethes målande beskrivning av Werther är en suggestiv beskrivning av ett visst tillstånd. Ett destruktivt känslotillstånd där inga utvägar kan finnas. Där allting känns lönlöst och där livet utan målet för kärleken är ett totalt meningslöst liv i extremt lidande.

Författaren är verkligen skicklig på att beskriva sinnesstämningen och atmosfären, särskilt när slutet närmar sig. Miljöskildringarna används som en förstärkare av dessa stämningar och känslor. När Werther är överlycklig och förälskad är miljön vacker men när Werthers liv fördystras mer och mer blir miljön mer mörk och hotfull. Boken är en brevroman där Werther skriver till sin vän Wilhelm. Detta är ett intressant grepp för att föra fram de känslor som övermannar Werther. Goethe har också skapat intrycket att historien är verklig då han låter utgivaren fylla i de luckor som Werther av naturliga skäl själv inte kan skriva något om. Med hjälp av andra människors utlåtanden lägger utgivaren ut texten om vad som händer med Werther de sista dagarna. Detta ger också möjlighet att beskriva Werthers älskade Lottes sinnesstämning och känslor. Hennes trolovade, Albert, hamnar något utanför men beskrivs som rationell, förnuftig och mindre känslosam och enligt Werther inte helt värdig Lottes hjärta. Att Albert inte är ond och elak ger en mer komplex bild av Werthers värld än vad det annars skulle vara om Werther kunde hata Albert.

Betyg 3

långt från perfekt, men väldigt vacker, sorglig.

Betyg 4

Ett för tiden användbart framställningssätt för STURM UND DRANG rörelsen var brevromanen. I JEAN-JACQUES ROUSSEAUS ”Julie eller Den Nya Héloise” (1761) kärlekssaga berättas om en man som älskar en kvinna som även älskar honom men av familjen tvingas hon att gifta sig med en annan äldre man ur överklassen. Hon försöker glömma sin älskade men blir desperat och tar sitt liv. Denna roman kan ha varit en inspirationskälla till geniet JOHANN WOLFGANG VON GOETHES egen ”Den Unge Werthers Lidanden” 1774. Denna brevroman bygger även på en händelse i hans eget liv då han i unga år förälskade sig i Charlotte Buff, som dock redan var förlovad. Romanen blir diktarens egen själsliga dokument. Att det är frågan om en sorts själslig terapi förklarar också det lilla förordet.

WERTHER skriver till Wilhelm, men det finns ingen korrespondens mellan de två, utan ”breven” har mer karaktären av en dagbok, daterad vid varje tillfälle. I boken beskiver Werther sitt inre känsloliv, det som händer utanför, den yttre verkligheten är endast sporadiskt nedtecknat.

W. beskriver i inledningen av boken hur han flytt från stan och människorna (underförstått borgarna) till ensamheten på landet (Rousseau). Han tycks vara tillfreds och njuter av vandringar i naturen och läser med godan ro sin Homeros. Men då han träffar mamsell LOTTE förändras allt. Blixtarna och Åskan (som faktiskt inträffar) får symbolisera hans känslorus och då hon säger nyckelordet ”Klopstock!” öppnas hela hans hjärta. W. befinner sig nu i ett lyckorus som varar ett bra tag, men då han sakta börjar inse att hon är trolovad åt en annan man, ALBERT, förbyts glädjen till sorg och smärta. Faktum är att W. har långt tidigare fått höra att hon är bortlovad, men informationen var då honom likgiltig. Det är som om han inte vill inse hur verkligheten föreligger, utan han går helt upp i sin egen skapade drömvärld. När väl insikten kommer slits han å ena sidan av familjen och fadersdyrkan, Albert och Lotte bildar en egen liten enhet, som Werther av lojalitetssjäl inte vill bryta upp, å andra sidan vill han som ung individ inte låta sig anpassas efter andras normer och äldre familjetraditioner, speciellt då han är upp över öronen förälskad i Lotte. Dessutom är Albert en förnuftets människa, som anser att det är vansinne att begå självmord. W. däremot anser att det är var och ens rättighet och att det krävs styrka och mod (passion) för en sådan handling. I deras heta diskussion (224-228: LK) står det klart att det handlar om en kamp mellan förnuftet kontra känslan. Werthers försämrade tillstånd gör att han åter försöker fly, fast nu ifrån Albert/Lotte konflikten. Fast trots alla flyktförsök till och från olika platser, finns känslorna kvar, som tar överhanden och som till sist leder honom att till sitt liv.

De känslostämningar som beskrivs i verket är stundtals skildrad genom naturen, fast även det motsatta förhållandet råder d.v.s. naturen påverkar/förstärker Werthers perception som i sin tur påverkar känslorna t.ex. det stora åskvädret i början, eller ”liksom det blir höst, blir det höst inom mig, mina blad gulna”. En annan tendens gäller den litteratur som W. läser. I början läser han Homeros och då är språket och meningsbyggnaden i breven relativt klart retorisk, fast fram emot slutet läses Ossian, och då är språket stundtals kaotiskt och meningarna övergår till ett lyriska oden och utdrag hämtad ur Ossians Sånger.

Betyg 4

Har sina riktigt vackra partier och sina kloka meningar. Men jag kan inte släppa att Werther är helt lost.

Betyg 3

Svårt att säga om jag gillar den är boken... Jag har aldrig förr läst om så oerhört djup kärlek, det är något som är svårt att sätta ord på, men Goethe lyckas! Dock har jag väldigt svårt för huvudpersonen Werther, tycker det blir för mkt dravel och självömkan... Men stilistiskt sett så är boken bra!

Betyg 2

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Innan jag läste boken fick jag höra att den skulle ge mig självmordskänslor. Det gjorde den inte. Det bästa med boken är tycker jag är hur den är skriven. Att man inte först riktigt visste vem som skrev till vem och när. Jag kände igen mig i Lotte. Hon älskade båda men kunde bara välja en av dem.

Betyg 4

När kärleken övergår till besatthet, kan det inte sluta bra. Trots, enligt mig, den överdrivna kärleken är fortfarande känslor som lidelsen och lockelsen lika aktuella än idag.

Än typisk romantisk (egentligen förromantisk) roman, där sökandet efter det ouppnåeliga - i det här fallet Lotte - härskar genom hela romanen.

Överdrivenhet som är inlindad i fina formuleringarna räddar boken från en etta.

Betyg 2

Tempot kankse inte är den bästa och den är pompös och överdriven.

Kalla det passion eller besatthet, det spelar ingen större roll. Faktum är att det inte finns en bättre bok att läsa om man går igenom det Werther gick igenom. Du kan va gjord av sten eller vara en humörsvängande fjolla; Har du vart olyckligt kär vet du vad boken handlar om och du förstår allt. I en period som är känslomässigt överdriven och melodramatisk håller historien en i handen och visar att du inte är den första, eller sista, som upplever denna universella sak vi kallar olycklig kärlek.
Har du inte torskat gällande looove, kan jag lätt förstå att handling blir en lång självämkande, nästan patetisk story om en snubbe som bara borde skaffa sig ett liv. Men vi andra, vi förstår. Vi förstår.


Btw, skjut inte dig själv!

Den här var mer fantastisk en jag hade väntat mig. Den unge Werthers lidanden är den älsta bok jag läst hitils men trots sin ålder känns den fulkomligt levande och tidlös. Jag blev aldeles hänförd av Goethes underbart poetiska språk, och Goethe lyckades nog väcka Werthern i mig till liv, jag grät nämligen flera gånger under läsningen!

Betyg 5

Parkerna fylldes av självskjutna unga pojkar som hade förläst sig på boken. Romantiken var en romantisk och förkonstlad tid - usch!
Men gamle "Göte" skrev en bra sak:
"Wandrers Nachtlied"
Über allen Gipfeln
ist Ruh,
in allen Wipfeln
spürest du
kaum einen Hauch;
die Vögelein schweigen im Walde,
warte nur, balde
ruhest du auch!
¤¤¤
Dessa få rader står sig däremot i evighet!

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Jag var faktiskt lite skeptiskt till den innan jag började läsa men redan efter första sidan var jag fast. Det är en spännande och bra bok som håller läsaren fjättrad ända till sista sidan.
En stark fyra!

Betyg 4

En gripande roman om olycklig kärlek. Boken har ett vackert språk och bitvis är den som vacker poesi. Den unge Werther blir djupt förälskad i en Lotte men hon är redan trolovad med en annan. Men Werther besöker paret ofta även sen de gift sig och han har många förtroliga samtal med henne.
Werthers tankar rör sig mycket om döden och att Lotte och han kan mötas som fria personer då. Han är mycket olycklig och en dag har han beslutat sig.

Betyg 4