Lars Tingström var en alldaglig tjänsteman med familj, sommarstuga och båt, en medelsvensson. Men så blev han påförd en felaktig skatteskuld, vilket blev starten på en räcka händelser som slutade i sprängningar, mord och fängelse. Han blev Bombmannen med hela svenska folket och även inblandad i det mest omtalade brottet i modern tid i Sverige.
Det var inte bara de nitiska skattmasarna som gjorde honom till rättshaverist. Han livs stora kärlek svek honom och blev älskarinna till hans fiende. Tillsammans gjorde de upp om vad hon skulle säga i rättegången mot Tingström. En rättsskandal som tystades ner och man förstår hur sviken Tingström kände sig. Men även om han på sätt och vis var ett offer försvarar det inte hans beteende. Han var en hänsynslös mördare som inte brydde sin om att oskyldiga dog och under strafftiden kom han i kontakt med personer som mer eller mindre medvetet underblåste hans hat mot samhället och dess makthavare...

Jag har visserligen läst och uppskattat flera böcker av Ebervall/Samuelson, både boken om Florence Stephens och den om IB-affären är alldeles utmärkta. Ändå tvekade jag om Bombmannen, en tjock bok om en rättshaverist, kan det vara något? Ja det kan det! Lite seg i början men sen utvecklas den till en riktig bladvändare. Välskriven, initierad, lättläst och faktiskt spännande trots att man vet hur den slutar. Kopplingen till Palmemordet gör den än mer intressant, Författarna är sin vana trogna mycket kritiska både till politiker och rättsväsende. Idag ser många tillbaka på 70-talet som en bra tid, god ekonomi och ständiga reformer som gynnade vanligt folk. Men samtidigt fanns vördnaden för överheten kvar kombinerat med synen på den goda staten som vet medborgarnas bästa. På annat sätt kan man inte förklara hur rättsväsendet lät en grovt kriminell person gå fri bara för att skydda en riksåklagare som gjort sig skyldig till övergrepp i rättssak och sängkammarjäv. Dessutom en skattemyndighet som bara såg två sorters småföretagare, dömda eller ännu icke dömda skattesmitare.

Svagheten är som vanligt i autofiktiva berättelser, vad är sant och vad är ett utslag av författarens konstnärliga frihet? Jag ställde frågan till författarna när de var på bibblan och berättade om IB-boken, en fråga de säkert fått tusen gånger. Läsaren förstår direkt att dialogen och karaktärernas tankar är fiktion. Men sen då? Avgörande fakta är sanna, sånt som finns i rättegångsprotokoll, polisutredningar och andra trovärdiga dokument. Mycket av detta är redan känt. I efterordet skriver de att de tagit sig friheten att "dikta, försköna och förenkla". Gott så, annars vore det inte läsbart. Men hur är det med hörsägen och mer eller mindre trovärdiga teorier, väljer man då det som passar bäst eller det som är trovärdigast? Om allt i boken stämmer är Palmemordet i princip uppklarat, så ser jag det. Och att en av huvudpersonerna kallats för Greven, det har jag aldrig hört?

Men häng inte upp er på mina tråkiga funderingar utan njut av en deckare som visar att verkligheten överträffar dikten, som så ofta. Måste rekommendera författarna och deras verk igen, de har ett driv i texten och det är en balansgång att plocka ut det väsentliga ut handlingar utan att det blir tråkigt och tungläst. Sen får jag lite vibbar av Sjövall/Wahlöö, inte bara för att de är två utan för deras samhällsengagemang och hur de lyfter fram den lilla människan i förhållande till myndigheter och makthavare. Även om det gäller en grovt kriminell.

Betyg 4