Emilie blir utbränd, åker norrut till sin farmors hemtrakter där hon flyr ut i skogen och bosätter sig i ett tält. Så får hon syn på en grupp människor, tre män, tre kvinnor och en tonårspojke. Hon förstår genast att de har någon form av kollektiv, de lever nära naturen, dansar och sjunger ordlöst och ägnar sig åt någon form av riter. Hon närmar sig försiktigt, blir först vän med pojken och senare med hela gruppen som hon ansluter sig till. Men hennes ankomst rubbar balansen och efter några mindre väl valda ord blossar en underliggande konflikt upp. Emelie blir förtvivlad och ber om ursäkt då hon ser gruppen och dess dyrkan av naturen som ett föredöme i en galen värld. Men det räcker inte att vara god mot naturen om man inte också är god mot människor...

I tillbakablickar får läsaren följa varje sektmedlems historia och hur ett antal sinsemellan olika personer hamnar i den grupp de själva kallar Stacken. De är alla mer eller mindre kantstötta men finner en gemenskap som de inte haft i samhället. Kvinnorna söker sig bort från den moderna världen, männen följer med. Författaren målar skickligt upp en bild av en grupp människor som vågar kliva av ekorrhjulet och väljer att leva gammaldags i samklang med naturen. Men allt eftersom berättelsen fortskrider krackelerar bilden, alla vuxna är mer eller mindre kriminella och kollektivet framstår allt mer som den sekt den är, med en karismatisk ledare som styr de andra med järnhanden dold under sammetshandsken.

Först var jag lite besviken, berättelsen kändes seg och naiv och jag befarade naturflum av värsta slag. Men det tog sig snabbt och utvecklades istället till en berättelse om ensamhet, sökande, kärlekslängtan och vådan av att följa ledare. Jag citerar gruppens ledare "Jag lärde mig att människor vill bli ledda. Att man gör dem en tjänst om man leder. Det är många som inte tar sig någonvart annars. Och jag började känna, jag har fått den här gåvan, att tala så att människor vill lyssna".
I mitt tycke bokens nyckelmeningar! Detta ser vi varje dag, människor låter sig ledas utan att reflektera över ledarens förakt för dem eller om denne är värd att följa. Man fogar sig, det är enklast. Att andra drabbas, får betala för någons maktbegär, det blundar man för.

Boken är kanske inte riktigt i klass med Norlins novellsamling Jag ser allt du gör, men mycket läsvärd och viktig. Den visar på att sekterism alltid är av ondo, hur goda intentionerna än är. Här finns också medkänsla och värme med alla personer, ingen är svartvit. Att själva historien är djupt osannolik kan man bortse från, det är inte så enkelt att dra sig undan världen när man väl är inne i systemet. Det är skillnad för papperslösa flyktingar som redan gått under radarn. Boken handlar som sagt om relationer, inte juridik. Däremot tycker jag att slutet är lite rumphugget och tillrättalagt. Men som helhet värd allt beröm den fått!

Betyg 4