Kolmården 1989. 11-åriga Hanna bor med sin familj på en mindre ort nära Norrköping. På påskaftonsnatten cyklar hennes storebror Erik med några kompisar till Sanningsberget, en mytomspunnen plats som enligt sägnen användes i häxprocesserna på 1600-talet. Ryktena säger att personer försvunnit in i berget och blivit kvar där. Ingen vet vad som hände den natten, men Erik kommer aldrig hem igen.
Under åren som går försöker Hanna hantera saknaden efter sin bror. Hon söker stöd hos barndomsvännen Marcus och bägge lämnar de Norrköping. Livet för dem åt olika håll, han gör akademisk karriär medan Hanna kämpar för att etablera sig som konstnär. När hon äntligen lyckas blandas glädjen med skuldkänslor, varför fick hon leva medan Erik försvann? Och vad hände egentligen den där natten, kan ryktena vara sanna...?
Therese Bohman har skrivit ännu en stark bok, en vemodig berättelse om konst, skuld och sanning, om att var den som blev kvar. Inte i klass med mästerverket Andromeda, men mycket läsvärd och berörande. Den är indelad i tre avdelningar, Hanna som barn/ungdom, hennes återkomst till en klassåterträff som 25-åring och Hanna som vuxen, etablerad konstnär och mamma. Jag vill särskilt betona del två, den är kortast men starkast, en vidrig skildring av saknad, okänslighet, missriktad välvilja och förtvivlat hopp. De som vill ha dramatik kan söka sig någon annanstans, boken är en lågintensiv skildring av en familjs trauma, det värsta händer men måste ändå hanteras. Nyckelmening: "Så barnsliga, barnsliga tankar. Så barnsligt hoppet är".
Boken är skickligt skriven, språket är lysande, stilen är korrekt och exakt men ändå enkel, med lågmäld humor och känsla för detaljer. Det vanliga livet levs utan stora åthävor. I relationerna till män lämnas mycket osagt, där får läsaren fundera själv. Ovanligt men skickligt, ett grepp som känns igen från hennes tidigare böcker. Hon lägger ut lite villospår och många läsare förväntar sig kanske ett annorlunda slut, men jag anser att hon sätter det perfekt. Konsten har en central roll i boken, på samma sätt som litteraturen hade i Andromeda. Tidsmarkörerna är talrika och vi som satt och fipplade med en kassettbandspelare för att få med listlåtarna utan en massa onödigt mellansnack ler igenkännande.
Kan också nämna att jag såg Therese Bohman i ett författarsamtal på en lokal bokmässa i helgen. Tyvärr en besvikelse, hon är bättre på att skriva än tala. Ingen ögonkontakt med publiken, började meningarna tydligt men sluddrade till det på slutet och gjorde lyssnarna osäkra. Särskilt vi som är hörselskadade. Göran Greider talade också, efteråt, supertydlig! Skillnaden mellan proffs och amatörer...
Så om någon ska lyssna på henne, försök sitta långt fram!